Krönika: Bandåterföreningar får mig att rysa av skräck

Erik Lövmo Jonsson skriver helgkrönika om bandåterföreningar och håller tummarna för att aldrig få se sina gamla favoritband återvända.

De senaste fem-tio åren har en våg av bandåterföreningar svept över musikvärlden. Vintagetrenden har präglat tjugohundratalet. I mitten av förra decenniet hade till och med nittiotalets kultur hunnit bli retrohipp och modereportagen hyllade grungestilens antiestetik. Två slutsatser kunde dras: för det första att saker blir gamla vansinnigt fort nuförtiden, för det andra att futurismen är totalt omodern.

I sommar spelar t.ex. Suede och Primal Scream på Hultsfredsfestivalen. Att åttio- och nittiotalsband återvänder är inte så konstigt. Nostalgi har alltid varit ett av de värden som varit viktigast för människors produktion och konsumtion av kultur. Musikfans som blivit äldre, plufsigare och rikare betalar gärna dyra pengar för att få se gamla hjältar som blivit äldre och plufsigare och möjligen fattigare när konsertgagen sinat. Huruvida banden återförenas för fansens, pengarnas eller sin egen skull är egentligen ointressant så länge musiken fortfarande är bra. Det är ju en vinn-vinn-situation. Eller?

Att smalare popband återförenas är ändå ett trendbrott. Tidigare har det mest varit accepterat för hårdrocksband att åka ut på vägarna igen. Exklusivitet har aldrig varit viktigt för metalheads (med ett undantag: den norska black metal-scenen i början av nittiotalet). Där indiepoppens kvalitativa budskap kunnat sammanfattas genom meningen ”det är okej att vara annorlunda” har hårdrocken istället kvantitativt förkunnat ”vi är inga enstöringar utan en armé av tusentals headbangande rockers”. Därför har det aldrig varit töntigt för hårdrockare att gilla samma band som alla andra, så länge alla andra inneburit andra hårdrockare.

Själv är jag ingen hårdrockare. Det ryktas om att madchesterikonerna The Stone Roses, som släppte ett av åttiotalets bästa brittiska album, skall återförenas. Visserligen har basisten Mani dementerat uppgifterna och dessutom har den gamle virtuosgitarristen John Squire, som numer är konstnär, buttert lovat att en återkomst aldrig kommer att ske i ett av sina konstverk: ”I HAVE NO DESIRE WHATSOEVER TO DESECRATE THE GRAVE OF SEMINAL MANCHESTER POP GROUP THE STONE ROSES”. Men bara den hoppfulla tidningsrubriken – ”Stone Roses to reform?” – får mig att rysa av skräck.

Det finns inget som kan devalvera gammal musik så mycket som återföreningar. Många band har gjort comeback med hedern i behåll men inget av dem har lyckats behålla det svårbestämbara skimmer som följer av autenticitet, otillgänglighet och mytbildning. Återföreningar påminner mig om 45-åringar som envist klamrar sig fast vid den klädstil eller frisyr de hade när de var 25 och nådde sin sociala, sexuella och coolhetsmässiga höjdpunkt. Jag tillhör hellre den enormt stora grupp som aldrig sett Stone Roses spela än den förstås mycket mindre men potentiellt stora grupp som skulle se dem om de återförenades.

Det är en elitistisk attityd och kanske gör det mig till ett svin, men jag måste vara ärlig. Häromveckan skrev jag i en recension att nostalgi är en mänsklig instinkt och att det är synd att den är så tabu. Jag har inte ångrat mig, eller gått och blivit reaktionär, men det är med bandåterföreningar som med tidelag: en del tabun existerar av en anledning. Ibland är nostalgin bara destruktiv. Riktigt bra band behöver inga återföreningar, precis som riktigt bra böcker inte behöver epiloger. Det är därför jag håller tummarna för att aldrig behöva se mina gamla favoritband på en scen.

Text: Erik Lövmo Jonsson