Konst: Wanås Konst 2011, Yoko Ono, Jacob Dahlgren, Charlotte Gyllenhammar

Wanås inviger 2011 års utställningar med stjärnglans, men fokus ligger på möten och samspel, med konsten men också med människorna kring den.

Att förnya är den uttalade parollen för Wanås Konst säsongen 2011. Men den förnyelse som påtalas är inte den explosiva expansionens dito. Istället väljer man att blicka tillbaka, bryta ner gränser och lokalisera för att ytterligare göra mötet med konsten i Wanås till en aktiv handling.

Jacob Dahlgrens Primary Structure är en färgglad labyrint i stål. Likt byggklossar eller brickor i ett brädspel har de många bitarna, orangea, turkosa, gröna, bruna, repetitivt fogats samman till en geometriskt enhetlig men också hålig formation som lockar betraktaren in och upp i verket.

Utan interaktionen blir Primary Structures luftiga ytor titthåll ut mot världen, eller in i konstruktionen. Vill vi kan vi fylla upp eller igen och bli en del av blickfånget eller det som skär igenom abstraktionen.

Det performativa och aktiva tycks alltjämt vara nyckelordet för Wanås Konst 2011, i Dahlgrens lekfullt uttrycksfulla form och i allra högsta grad i Yoko Onos fyra verk, jämt fördelade mellan konsthallen och parken.

Samtliga av Onos bidrag är tidigare påbörjade verk som genom åren har utvecklats, omarbetats och tillskänkts ny betydelse i dess förflyttning mellan platser och världsdelar. Det lättbegripliga och handlingskraftiga är gemensamma ledord.

Mend Piece är sönderslaget porslin, koppar och assietter som delas ut med uppmaningen att återkonstrueras. Hur och i vilken form är upp till deltagaren, verket pockar på kreativiteten och lockar till ett oändligt antal möjliga och omöjliga lösningar. Gesten är lättbegriplig, att göra ett val och åter bygga upp det som människan har raserat.

Handlingen och eftertanken är nycklar till alla Yoko Onos verk i Wanås. Med papperslappar, pennor, tejp och nålar ombeds vi i My Mommy Is Beautiful att i ord eller bild formulera någonting till eller om våra mödrar. De små lapparna fästs på anslagstavlor. Resultatet blir ett forum för uppskattning eller uppgörelse, en möjlighet till direkt eller indirekt kommunikation med våra men också andras närstående.

Wish Tree for Wanås delar en liknande tematik. Önskningar skrivs på lappar och hängs sedan i platsspecifika träd i en anonym gest och inblick i våra medmänniskors innersta.

Frihetstematiken aktualiseras ytterligare i Skyladders. Ett verk där vi tillåts att lyfta från marken, uppför stegar i olika höjd. Vi är fria att klättra så högt eller lågt vi vill för att kunna se himlen på lite mer nära håll. Det är en svindlande upplevelse som ger omedelbart perspektiv på världen under oss, den vi känner till tämligen väl men också den ovanför oss som vi bara kan betrakta på avstånd.

Dahlgren och Ono erbjuder oss konst uppfriskande befriad från institutionell begreppsapparat där förnyelsen handlar om att bryta ner gränser genom enkel förförståelse och med symboliska gester som inte är mer tillkrånglade än betraktaren själv väljer att göra dem. Konstnärerna erbjuder oss medlen för att forumlera och i mångt och mycket förverkliga verken.

Också det gamla tillåts vara nytt i Wanås. Charlotte Gyllenhammars uppochnervända ateljé Svindel etablerades tidigt som ett av parkens mest karaktäristiska verk. Nu blickar man tillbaka på Gyllenhammars konstnärskap i en lika hotfull som inbjudande samling verk som andas friskt av samma gränsbrytande och ifrågasättande luft som genomsyrar Dahlgren och Onos konst.

Gyllenhammars uttryck är kroppsligt. Skulpturer av barn och vuxna, filmverk projicerade i tak – alla vänder och vrider de på våra föreställningar om världen, tiden och oss själva.

Lockelsen att utforska och betrakta är central. Men den är också motig och obehaglig när vi kommer nära inpå det vi med invand säkerhet tror oss veta någonting om, men som visar sig vara någonting annat. Skruvat och gravitationsvägrande ifrågasätter Gyllenhammar familjära gränsdragningar och uppmanar oss att tänka både en och två gånger kring vad vi ser och inte ser.

Wanås 2011 är en lekfull, fräsch och eftertänksam konstupplevelse med ett förnyelsekoncept som smyger sig fram snarare än burdust dundrar in. Här finns en styrka i viljan att ytterligare lyfta fram det inbjudande och aktiverande i ett försök att bredda paradigmet som alltjämt måste anses mycket lyckat.

Text: Mark Andersson

Foto:Charlotte Kemp Muhl & Sean Lennon, © Yoko Ono, Wanås Konst, Anders Norssell

Yoko Ono

Mend Piece, 1966/2011

Skyladders, 1968/2011

Wish Trees for Wanås, 1996/2011

My Mommy Is Beautiful, 2004/2011

Jacob Dahlgren

Primary Structure, 2011

Charlotte Gyllenhammar

Återblick/Revisit, 2011