Konsert: Tom Petty & The Heartbreakers, Ericsson Globe Arena, Stockholm, 14/6, 2012

Det var tjugo år sedan Tom Petty & The Heartbreakers stod på en svensk konsertscen. En kväll i juni bjuder bandet på axplock ur en lång karriär och cementerar sin position som ett av tidernas kanske starkaste rockband.

I snart fyrtio år har Tom Petty & The Heartbreakers harvat rockmusik så basal att den nästan blir löjligt lättköpt. Artisten äger en ryggradsmässig förmåga att omsätta de mest enkla av den amerikanska rockmusikens beståndsdelar till substansfyllda angelägenheter som i sitt högst inkluderande anslag står emot tidens tand. Något som bandets återkomst till den svenska konsertscenen efter tjugo års frånvaro är ett gott nog bevis för.

Med bluesrocken som ständig och stadig grund och lyhört öra för bitska melodier omsätter The Heartbreakers från Globens scen tjugotalet låtar till en eufoni av blixtrande gitarrock. Det är välspelat och ungdomligt hungrigt med ett avskalat anslag där sund anspänning föder förväntan.

Liveinramningen innebär nämligen betydligt friare tyglar för Pettys i många avseenden kompakta kompositioner. Låtar som fina Good To Be King och You Wreck Me mår alldeles strålande av det frisläppt burdusa gitarrstöket, där Mike Campbells svårt underskattade strängbändande tillåts välkommet och stort utrymme.

Samspelet mellan Tom Petty och Campbell är många gånger också konsertens stora behållning. De kompletterar varandra på ett närmast broderligt vis. Nära och innerligt utgör de båda musikerna The Heartbreakers elektriska livsblod, vitalt för dess fortlevnad men aldrig förmer än dess ryggrad, där pianisten Benmont Tench och trummisen Steve Ferrones insatser är minst lika oersättliga.

Här finns sådan rutin men också ömsint förvaltande av de egna uttrycken att diskrepensen mellan karriärens många låtar närmast suddas ut. Gamla örhängen som Here Comes My Girl, Listen To Her Heart och en snyggt utdragen Don’t Come Around Here No More besitter samma genomslagskraft och pondus som färska Led Zeppelin-flirten I Should Have Known It och Good Enough. Det är kompositioner som i det pigga utförandet lever av och med varandra trots mångårig åldersskillnad.

I det perspektivet är stillsamma andningspausen Something Good Coming kvällens kanske absoluta höjdpunkt. Som en av setets yngsta upplevs den också äldst. Vis av erfarenhet och med fyra ackord sammanfattar låten i lyrik och åskådning själva kärnan av Tom Pettys konstnärskap – den av framtidstro och stor och aldrig rostande kärlek till rockmusiken.

Mark Andersson

Foto: tompetty.com