Konsert: The Tallest Man on Earth, Debaser Malmö 11/11

En kille och en gitarr. Ett koncept som känns minst sagt utslitet, för att inte säga uttömt. Faktiskt känns det närmast tragiskt i en tid då trubadurerna (ofta rättmätigt) bespottas på grillfester, strandfester och (för guds skull!) hemmafester. Därför kan det tyckas konstigt att Kristian Matsson, under artistnamnet The Tallest Man on Earth, säljer slut alla sina biljetter till vinterns turnépremiär på Debaser i Malmö så långt i förväg. Det kan tyckas konstigt – men det är det verkligen inte. För samtidigt som kill- och gitarrgrejen kan vara sådär riktigt riktigt dålig, finns det de som exemplifierar motsatsen.

(Foto: Johan Stolpe)

The Tallest Man on Earths avskalade indiefolk berör många. Han har liknats vid storheter som Dylan och Cohen men har ändå ett helt eget sound. I april 2010 släpptes hans andra album, The Wild Hunt, som tar vid där hyllade Shallow Grave (2008) slutade. Debaser var igår kväll packat med den sedvanliga möllanpubliken iklädd rutiga skjortor och/eller kofta samt med rufsigt hår. Men även andra, äldre: den förväntansfulla publiken var blandad. Förbandet, Amanda Bergman under artistnamnet Idiot Wind (ni känner säkert till henne  sedan tidigare som Hajen) gjorde ett frapperande framträdande: det är hon och pianot, och trots lugnet finns den totala intensiteten där, som tillsammans med den säregna rösten gör att folk stannar upp, lyssnar.

Slutligen, något försenad, kommer Tallest Man in på scenen. Och visst, det rör sig om mer än en gitarr. Det rör sig till och med om en cover vid pianot. Men i övrigt är det bara vi, och det är främst här som storheten ligger: i det lilla. I det att lita på sig själv, på sitt kunnande, sina melodier och sina beröringspunkter, så mycket att: det är okej att visksjunga, okej att snubbla runt på scen. Det är okej att ta två minuter på sig att stämma gitarren, okej att spela dubbelvikt. Den känsliga amerikanska folkmusiken med rötter i 40-, 50- och 60-tal går hela tiden igenom, är hela tiden den viktigaste punkten i framförandet, detta trots att Kristian Mattson måste vara det snyggaste som någonsin kommit från Leksand. Med andra ord är det alltså även skickligt; det är fingertoppskänsla i både fysisk och metaforisk mening.

Den andra viktiga delen i Tallest Man on Earth storhet ligger i hur han lyckas behålla samma magiska intensitet som Idiot Wind banade väg för. Samtidigt blir det aldrig pretto, det blir aldrig tråkigt, och ljudbilden ligger hela tiden på gränsen mellan det lite mer upptempoaktiga och det stillastående. Publiken kan inte dansa, så fort går det aldrig, och det är inte heller tanken. Tanken är att publiken ska lyssna – och det gör de verkligen. Hela konserten igenom. Den känsliga balansen upprätthålls också i kontrasten mellan det flummiga framträdandet och de djupt allvarliga melodierna, där låttexterna ligger någonstans däremellan, utkristalliserade i små små bitar över hela Debaser.

Jag är ingen förespråkare för män med gitarrer: som regel tar de sig själva på alldeles för stort allvar. Det gränslöst befriande med den här otroligt gitarrskickliga leksandskillen är att det är musiken: musiken som betyder, musiken som får lov att lysa igenom, tas på allvar, vara allvar. Det är helt enkelt riktigt, riktigt bra.

Lyssna på The Tallest Man on Earth på Myspace: http://www.myspace.com/thetallestmanonearth

Album: Shallow Grave (2008), The Wild Hunt (2010). Bolag: Gravitation