Konsert: Thåström, Sofiero, Helsingborg, 6/7, 2012
Skribent: Mark. Jul 7, 2012. Kategori: Artiklar, Featured, Musik
Kanske är det det stilla regnstrilet, en perfekt förgrund till den tjusigt ljussatta scenen, eller Sofieros sittande picknick-publik som får Thåström att tagga till lite extra. Den gamle skrammelmästaren brinner hur som helst ovanligt skarpt en något avvaktande julikväll i Helsingborg.
Nog för att artisten vid det här laget har scenvanan i sitt livsblod men han äger också en förmåga att aldrig låta rutinen bli ryggradsmässigt förutsägbar. Snarare tycks Thåström pressa sig lite hårdare över det egna artisteriets gränser för varje flyende år. Idag är han ett kraftpaket som sliter i ord och ton med outtröttlig energi och konsekvent grepp kring det egna konstnärliga ramverket.
I idén om det sköna oväsendet ryms inte bara ett ständigt framåtsträvande mot nya ljudäventyr, men också en tacksam fallenhet för att stöpa om flera av den tidiga karriärens många örhängen i ny behändig skrud. Du ska va president och Alla vill till himlen är i livesammanhanget vid det här laget smidigt publikfirande stapelvaror men Thåström vädrar också fina Kriget med mig själv och Rock ‘n’ roll e död som båda tämligen sömlöst faller in med såväl färskingar som en suggestiv Nere på Maskinisten och St Ana Katedral som förtjusande ösiga nittiotalarna Vacker död stad och Från himlen sänt.
Lika trollbindande som huvudpersonen är bandet en dröm av minimalistisk anti-ekvilibrism, där inte minst Pelle Osslers säregna gitarrspel blir ett minst lika dominant instrument som Thåströms obetydligt åldrade röst. Det är en hårt sammansvetsad enhet av små rörelser som förmår ljuda lika öronbedövande som ömt.
Allra bäst låter det förmodligen när alla beståndsdelarna exploderar i laddade Axel Landquist park och Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Det är stunder där tyglar släpps och breda känslospann tillåts få fullt och påtagligt hudnära spelrum hos en av svenskt rocklivs mest konsekvent angelägna artister.
Text och foto: Mark Andersson
