Konsert: Steve Earle & The Dukes (and Duchesses) feat. Allison Moorer, Kulturbolaget, Malmö 19/10, 2011

Många roller kan tillskrivas Steve Earle, han är politisk aktivist, agitator och numera såväl skådespelare som författare. Men det är alltjämt som modern countryrocks kanske främste låtskrivare den femtiosexårige Earle är som allra skarpast.

När Steve Earle från KB:s scen låter en stökig The Unrepentant ebba ut i ett vilt rundgångsbedövat crescendo har artisten hunnit med att avverka trettiotalet låtar på strax under tre timmar, spela mer än hälften av senaste albumet I’ll Never Get Out of This World Alive och låtit samtliga på två ben stående bandmedlemmar brista ut i fina soloinsatser.

Steve Earle och band är så självklart samspelta och flexibelt musikaliska att de stundtals är tråkiga att betrakta. Det är i allt väsentligt positivt menat, det känns lite som att publiken får se ett enkelt litet amerikanskt barband på rutinuppdrag i skåneland. Med den stora skillnaden att Steve Earle alltid är mer angelägen än sönderspelade countrystandards och att också artistens väl inkörda musikaliska framgångsrecept är allt annat än urmjölkat.

Efter tjugofem år och tretton studioalbum har Steve Earle förstås inte mycket kvar att bevisa, men uppbackad av sitt The Dukes & Duchesses brinner artisten med en outsinlig glöd. Han sjunger fortfarande vid sidan om micken så att saliven yr och tar sig friheter på såväl mandolin som bouzouki.

Earle sitter på en av countryrockens starkaste låtskatter, mycket av det bästa vädras också under kvällen. Att första setet domineras av material från I’ll Never Get Out of This World Alive är lika naturligt som välkommet.

Från en samling urstarka låtar lyfter Steve Earle de finaste, Molly-O, en stompig Waitin’ On The Sky to Fall och stämningsfulla This City. Äkta makan Allison Moorer, utmärkt sångerska och låtskrivare i sin egen rätt, sjunger duett på Heaven & Hell och fina Day’s Aren’t Long Enough från Washington Square Serenade. Hon tillåts också tre låtars fritt spelrum och dammar bland annat av en utmärkt och elektrisk A Change Is Gonna Come.

Också övriga bandmedlemmar får ta del av Steve Earles gästfrihet. Det är ett inte helt självklart men generöst drag av en artist som skulle kunna spela dubbla tiden och ändå ha idel guldkorn kvar att välja bland.

För väljer och vrakar gör han. I takt med att den redan slitna rösten blir allt rossligare vräker Earle ur sig Telephone Road, en svettig The Revolution Starts Now, Meet Me In The Alleyway, Hard-Core Troubadour, The Mountain och The Galway Girl komplett med irländskt krogskrål. Samtliga tillhör gräddan av låturvalet, tillsammans med någorlunda inspirerade versioner av egna standards som The Devil’s Right Hand, Copperhead Road och Guitar Town.

Måhända blir kasten mellan ytterligheterna stundtals rätt så tvära, John Walker’s Blues (om den amerikanske talibanen John Walker Lindh) följs till exempel upp av gamla flannerskjortestänkaren Hillbilly Highway i småflabbig succession, och covern på Springsteens State Trooper är mest kuriosa. Men oftast är intensiteten och det självklara flytet lika välbevarat som Earles mellansnack är skarpt och chosefritt underhållande.

Steve Earle bjuder frikostigt och öppenhjärtigt på sig själv och sin låtskatt. Ömsom hänsynslöst ösigt, ömsom hjärtslitande, ibland lite halvslappt men oftast brinnande angeläget och ruskigt kompetent är det livemusik från en stor samtida låtskrivare som av allt att döma har mycket kvar att ge.

Text och foto: Mark Andersson