Konsert: Joan Armatrading, Kulturbolaget, Malmö 2/11, 2010

Om antalet betalande konsertbesökare avgör en artists rådande aktualitetsvärde torde Joan Armatrading, med gårdagens Malmö-spelning som måttstock falla långt under bäst före-strecket.

Drygt hundra huvuden liten utgör den mestadels sittande KB-publiken en närmast pinsam inramning till den andra spelningen av tre på Armatradings korta Sverige-turné.

Det blir mer loungestämning, med försiktigt fotstampande, vitt vin och Club Sandwiches än den bubblande rockkonsert för vilken alla förutsättningar egentligen finns.

Tur då att huvudpersonen själv har hjärta nog att faktiskt göra det bästa av den prekära situationen. Visst, Armatrading tycks själv en smula förvånad över den usla uppslutningen men skojar bort den bäst hon kan och låter istället musiken tala.

Något hon förstås gör alldeles rätt i. Det musikaliska uttrycket är nämligen allt annat än avslaget. Joan Armatrading blandar och ger givmilt från sin trettioåtta år gamla låtskatt, uppbackad av en trio högst kompetenta musiker som finkänsligt tillför dansant driv och atmosfäriska nyanser till det redan starka materialet.

Såväl någorlunda färska godbitar som Heading Back To New York City, Into The Blues och This Charming Life som klassikerna All The Way From America, Show Some Emotion, Me, Myself, I och Drop The Pilot framförs med lika omedelbar som självklar närvaro.

Det är ömsom smittsamt adrenalinstint, ömsom plågsamt vackert. Som när Armatrading låter elgitarren vila till förmån för en storslagen version av akustiska Love And Affection eller frammanar varenda känsloladdad ton och skiftning i den säregna rösten att sippra upp till ytan i stillsamma Willow och The Weakness In Me.

Att Joan Armatrading mycket sällan tillåts att rymmas inom det internationella rocksamfundets kanon av stora gitarrister blir dessutom än mer oförståeligt i livesammanhanget. Greppbrädeakrobatiken är nämligen alldeles briljant. Själfullt och med en pondus och ruffig klarhet i full paritet med genrens många sanktifierade hjältar, svänger sig artisten mellan burdust riffande, blues och försiktig improvisationsjazz med en lätthet lika självklar som sorgligt underskattad.

I skuggan av Armatradings livsbejakande och mångfacetterade rockmusik blir också den uteblivna publikanstormningen en parentes i sammanhanget. Joan Armatrading spelar för tomma stolar som om KB vore en fullsatt konserthall. Det är lika hedersvärt som vågat.

Text: Mark Andersson
Foto: prosoundweb.com