Konsert: JJ på Klubb Popidyll, Kalmar 29/4

När Göteborgsbandet JJ spelar i Kalmar på fredagskvällen är förväntningarna högt ställda, men bandet lyckas inte riktigt leva upp till sitt rykte. Spelningen saknar energi och gruppen är ibland irriterande slätstrukna.

Duon JJ från Göteborg är ett av Sveriges mest hajpade band och när de kommer till Kalmar och restaurang Söderport, som under vissa helger går under namnet Klubb Popidyll, på fredagskvällen ligger förväntningarna i luften. Stadens studenter och unga indiepoppare har samlats och de flesta är överens om hur coolt det är att creddiga JJ ska spela i lilla Kalmar.

JJ har gjort sig ett namn både utomlands och på hemmaplan genom att länge hålla sina identiteter hemliga och samtidigt släppa lyxig popmusik på The Tough Alliances skivbolag Sincerely Yours. Hemlighetsmakeriet har givit bandet en aura av mystisk exklusivitet och gjort dem omskrivna på nätet (bland annat har deras debutalbum jj no. 2 nominerats till Best New Music av maktfaktorn Pitchfork) och på kultursidorna.

När bandet vid tolvtiden går på scenen utan ett ljud och direkt börjar spela, med sångerskan Elin Kastlander mestadels sittandes ned, läggs en viss sordin på stämningen. Spelningen är inte dålig – och gruppens baleariska popmusik besitter onekligen en viss charm (även om den ibland låter irriterande lagom med sina präktiga melodier) – men den är inte heller något som gör en särdeles upphetsad.

Musiken är gitarrbaserad med elektroniska ljudmattor som kuliss, drömsk och dränkt i reverb. Ärligt talat låter det ungefär som på skiva, fast lite sämre. Gruppen påminner ibland om Saint Etienne och stundtals om bolagskollegan Eric Berglunds CEO. Elin Kastlander sjunger fint men JJ är inget liveband. Energin finns inte där och den råa desperation som gjort artister som Henrik Berggren, Håkan Hellström och de nyss nämnda vildarna i TTA till livsviktiga tonårsidoler ser man inte röken av. Då är stjärnskottet Anna von Hausswolff betydligt mer karismatisk. Mycket av musiken verkar vara förinspelad och jag är ingen autenticitetsjagande Mojoläsare, men lite tråkigt känns det faktiskt.

Om man vill vara cynisk så kanske JJ:s popularitet kan förklaras med den så kallade Göteborgskoefficienten – den som säger att ett band som kommer från västkusten måste vara bra, för hey, Götet är ju Lilla London, vårt Manchester, staden som ständigt ger oss den bästa musiken och odlar känslan av att vi kommer från ett modernt land med full koll på populärkultur. Efter en timme med JJ känner jag som rapparen Anton Kristiansson: ”Göteborg är vackert, men inte mycket mer, tryggt och stelt och det ger mig ingen lycka”.

Text: Erik Lövmo Jonsson