Konsert: Israel Nash Gripka, Folk å Rock, Malmö 13/9, 2011

På en obefintlig scen i en trång skivbutik i Malmö bjuder Israel Nash Gripka in till svensk turnépremiär.

Det här är inte en recension av en konsertlokal men det måste ändå sägas – att inhysa Israel Nash Gripka i Folk å Rocks charmanta café är en smått briljant idé. För även om de små rockcaféernas storhetstid i allt väsentligt är över lyckas man under två timmar en stormblåsig tisdagskväll i Malmö visa att det är fullt möjligt att göra guld av de allra mest basala av rockkonsertens beståndsdelar.

Band och publik på samma golv och ett utsuddande av vedertagna gränser för hur en konsert bör arrangeras får det välbeprövade do it yourself-konceptet att kännas färskt på nytt. Även om det allra mesta förstås är den tillresta artistens förtjänst gör inramningen alltjämt sitt till för att få Israel Nash Gripkas redan närgångna rockmusik att upplevas än mer intim.

Med tre ackord och ett urstarkt melodisinne har Gripka på kort tid fyllt en säck med starka låtar att plocka ur. Det är fina stycken musik som filtrerade genom den tajt samspelta trion musiker här upplevs än mer omedelbara i sitt uttryck. Liksom på färska livegiven 2011 Barn Doors Spring Tour: Live in Holland vilar tyngdpunkten på material från senaste albumet Barn Doors and Concrete Floors, bland vilka laddade Baltimore, Louisiana och öppnande Antebellum lyser starkast denna kväll.

Men Gripka tillåter sig också att demonstrera att han är en artist i utveckling. Flera någorlunda nya låtar spelas, bäst är den lite stolpiga men redan slagkraftiga Cocaine, Rejoice These Days – skriven som stöd för hundratalet orkanoffer i Joplin Missouri och den trubbigt Ballad of Hollis Brown-minnande socialrealismen i Wichita.

I det lilla är Israel Nash Gripkas musik som störst, då när skalet kring låtarnas kärna tillåts vara så tunt att varenda blottlagd nyans upplevs betydelsebärande blir också konserthelheten än mer påträngande.

Det är sällsamt vacker americana, innerlig och uppriktigt uttryckt som i livesammanhanget inte sällan väljer den kortaste vägen till hjärtat. Att sedan Folk å Rocks provisoriska konsertscen bidrar till att minska avståndet ytterligare får bara ses som en välkommen bonus.

Text: Mark Andersson
Foto: Mats Andersson