Konsert: Eldkvarn, Södra teatern, Stockholm 17/12
Skribent: Erik. Dec 21, 2010. Kategori: Artiklar, Featured, Musik
När jag, som föddes 18 år efter att Norrköpingsbandet debuterat, ser Eldkvarn uppträda i Stockholm är de inte bara årsaktuella med livealbumet Kärlekens väg utan också på annat sätt. Frontfiguren Plura Jonsson har under 2010 setts i matlagningsprogrammet Mauro och Pluras kök på TV8 tillsammans med vännen Mauro Scocco och i TV4:s tittarsuccé Så mycket bättre. Men allt det där vet ni redan.
Det är en kylig fredagskväll i en vintervit huvudstad. Platsen är Södra teatern och bandet går på scenen strax efter åtta. Första låten är den fantastiska Alice från 1987 års Himmelska dagar. Som så ofta förr sjunger Plura om minnena från hemstadens fabriksgator, om saknade barndomsvänner och om trevande tonårsförälskelser.
Undertecknad är – med undantag av de barn som följt med sina föräldrar – klart yngst i publiken. De flesta är i medelåldern. Männen som står på scenen närmar sig 60 men här finns inga tecken på träighet eller trötthet. Detta är svulstig och passionerad rockmusik för bultande hjärtan. Gubbrock? I så fall i ordets mest positiva bemärkelse. Under den nästan 40-åriga karriären har Eldkvarn utvecklat ett tajt samspel som är proffsigt och potent.
Mellansnacken är korta och tempot högt. Endast under några få låtar tappar bandet fokus, klassikern Ta min hand är till exempel oväntat slätstruken. I övrigt är det här en riktigt bra spelning. Låtlistan är en fin mix av gammalt och nytt och vi bjuds på lysande versioner av Pojkar, pojkar, pojkar, Kungarna från Broadway och Fulla för kärlekens skull.
Musiken passar perfekt för en intim konsertlokal med endast sittplatser. Salongen fylls av Pluras patenterade stämma, riffen från Carla Jonsson – som med storebror Pluras ord är en ”ganska styv gitarrist” – och den fina stämsång som levereras av rytmsektionen bestående av Tony Thorén på bas och Werner Modiggård på trummor.
Som extranummer bjuder bandet bland annat på en ypperlig I skydd av mörkret. Efter dryga 90 minuter tackar Eldkvarn för sig. När publiken reser sig ur stolarna och lämnar lokalen är det på lätta fötter och med välbehövligt tinade decemberhjärtan.
Text: Erik Lövmo Jonsson
