Konsert: Bob Dylan och Mark Knopfler, Malmö Arena, Malmö 3/11, 2011
Skribent: Mark. Nov 4, 2011. Kategori: Featured, Musik
Bob Dylan live är idag ett publikt forum för stagnationsbekämpning genom musikaliska omarrangemang och mördade vokala insatser. Det gäller att vara införstådd med det där, det gör det enklare att ömsom skratta åt, ömsom faktiskt imponeras av hela cirkusen.
För överraskar gör den sjuttioårige artisten trots allt under torsdagens konsert i Malmö. Dylan tillbringar minst lika mycket tid framme vid scenkanten som bakom elorgeln, dansar säreget och gör stundtals försök att faktiskt sjunga med melodi och känsla framför det stötvisa bräkande som har fått företrädesrätt de senaste åren.
Det är små detaljer, obetydliga egentligen, men de levandegör den söndermytologiserade mannen och säger samtidigt någonting om de låga förväntningar som i dagsläget faktiskt tillskrivs Bob Dylan i livesammanhanget.
Nog för att artisten idag är roligare att se än att höra, men det som alltjämt imponerar mest är låtvalet. Inledningen är smått briljant, med en rivig Leopard-Skin Pill-Box Hat, Girl From The North Country, Things Have Changed och Tangled Up In Blue avverkade i snabb succession. Det är laddade stunder, inte i första hand på grund av låtarnas inneboende status, men för att framförandet är så pass vitalt.
Den fragmenterade sången, som mest känns som ett långfinger, ett dramatiserat estetiskt skämt där ord och fraser bits av och melodier högaktningsfullt slängs åt vinden, varvas med mer sporadiska, tonsäkra instick och en karaktäristiskt säregen frasering där recitationen blir mer än halva behållningen.
Det vore lögn att påstå att rösten bär konserten, många gånger sänker den helhetsintrycket avsevärt och drar med sig hårt sönderspelade låtar som Highway 61 Revisited, All Along The Watchtower och Like A Rolling Stone allt längre ner i en jämntjock smet. Trots det formidabla bandets beundransvärda insatser bör väl tilläggas. I vanlig ordning låter det som om kvintetten skulle falla sönder vilken sekund som helst, men ändå står den ryggmärgsmäsigt stadigt konserten igenom, rotad i ett skönt bluesbaserat driv, där Charlie Sextons vassa gitarrspel och kanske framförallt multiinstrumentalisten Donnie Herrons insatser lyser allra starkast.
Många gånger är bandet faktiskt också konsertens stora behållning. De lyfter en utmärkt Blind Willie McTell, Love Sick och starkt banjodrivna High Water (For Charlie Patton) till en högst lyssningsvärd nivå. Trots idoga försök från huvudpersonen att sänka skeppet med skrattretande falskt munspel och barnprogramsmelodier på orgel.
Mark Knopfler
Mark Knopfler och Bob Dylan har förstås historia, den förstnämnde producerade Dylans alldeles utmärkta Infidels från 1983. Att de agerar parhästar här är således ingenting konstigt. De båda männen delar också scenen i början av Dylans set. Det är mest kuriosa då gitarristen dränks i det redan intensiva drivet från Dylans band.
Då är Knopflers inledande, timslånga spelning betydligt mer intressant. Trots att många omdömen kring huvudakten också är applicerbara på den gamle Dire Straits-gitarristen.
Ofta är Mark Knopfler alltför duktig på att tappa bort
sig i oundvikliga men väl utdragna gitarrutflykter. Men han räddas av ett ruskigt tajt sjumannaband som gräver sig allt närmare låtarnas kärna.
Bandet plockar de mest aptitretande fragmenten ur kompositionernas irländska folkformspråk och håller en intensivt brinnande låga uppe också i de mer sömniga av Knopflers greppbrädeutflykter.
Nog för att det ibland balanseras farligt nära den genrebundna överdosens kant och att viss distinktion hade varit önskvärd för jämviktens skull. Men Knopfler visar också att han är en många gånger stark låtmakare och såväl fina What It Is och Privateering som stompiga Song For Sonny Liston och relativa färskingen Cleaning My Gun är alldeles utmärkta här.
Lite torrt och sömnigt men spelglatt och stundtals imponerande närvarande är Mark Knopfler mer än god uppvärmning inför huvudattraktionen, vilken då och då faktiskt får se sig överglänsas av sitt resesällskap.
Text: Mark Andersson
Foto: Bob Dylan (Columbia Records) Mark Knopfler (Fabio Lovino, markknopfler.com)
