Kärlek i cancerns tid – Anders Sundin

För ett år sedan fick jag Anders Sundins då nyutkomna bok Kärlek i cancerns tid i mina händer. Jag läste boken och gjorde även en intervju med författaren. Det blev till en artikel som publicerades  i Sista Brefvet nr 5-09. Idag publiceras texten så som den skrevs då, men jag har valt att kommentera texten i ett efterord.

Anders Sundin var en lycklig människa. Han hade en karriär som kulturjournalist och var nöjeschef på Svenska Dagbladet, bosatt i Stockholms innerstad med många goda och intressanta vänner och därtill ett underbart förhållande med sitt livs kärlek – Karin Dahlblom. Deras son var i förskoleåldern när den ofattbara tragedin inträffade.

Familjen lämnar Stockholm och bygger sitt drömhus utanför Gävle. Plötsligt blir Karin sjuk och läkarna konstaterar att hon har cancer. Sju månader senare dör Karin endast 38 år ung på Gävle sjukhus. Om sorgen, saknaden, chocken, mötet med vården, vännernas reaktioner, men framför allt om sin älskade Karin har Anders Sundin skrivit boken Kärlek i cancerns tid.

Första gången jag möter Anders sitter han i en monter på Bokmässan i Göteborg. Han har en illgrön t-shirt på sig som signalerar musikalisk koll. Han blir ombedd att läsa några rader och sakta öppnar han sin bok, harklar sig diskret och börjar läsa. Det går bra trots att det är första gången som han läser i den färdiga boken. Raderna handlar om hur fantastiskt det kändes att vara i Karins närhet. Det stockar sig i halsen hos åhörarna, men inte i Sundins röst. Mitt i bokmässans kakofoni och myller infinner det sig plötsligt ett lugn och en stillhet.

Enorm ensamhet
Några veckor senare pratar jag med Anders i telefon. Sedan vi sågs har boken hunnit komma ut och Anders har gjort flertalet intervjuer i teve och radio. De största tidningarna har skrivit och recenserat boken. Jag frågor hur han känner inför texten och det han har skrivit?
– Jag började skriva för min egen skull. Boken är inte skriven av lust utan snarare har skrivandet varit ett sätt för mig att sätta ord på och försöka förstå vad jag har varit med om. Jag inser att jag länge befann mig i ett chocktillstånd, men när det hade lagt sig kunde jag börja skriva. Jag upptäckte att det fanns intresse för ämnet och då ville jag publicera boken. Men jag har också skrivit boken för att hylla Karin och för att beskriva den enorma ensamhet som man upplever som närstående.

Det är en brutalt ärlig bok som är skriven rakt på sak. Finns det något i texten som du ångrar, antingen strykningar eller tillägg?
– Nä. Vi redigerade hårt i slutfasen av skrivprocessen så… nä. Jag ångrar inget i boken.

Du har uppmärksammats rejält i media. Hur upplever du reaktionerna från offentligheten?
– Något måste jag ha gjort rätt eftersom folk vill prata med mig. Jag känner att jag gör något bra för jag får många mejl och telefonsamtal från personer som känner sig mindre ensamma efter att ha läst min bok. Det är också många människor som känner igen sig i den kritik som jag riktar mot delar av vården. Framför allt beträffande bristen av kommunikation mellan olika vårdenheter. Men alla intervjuer, frågor och respons sliter verkligen på mig som person. Det gör det. Jag känner mig lite ledsen.

Vissa saker måste nog fan få vara jobbiga
Din bok handlar också om att vi är ovana att möta personer som har det svårt eller är drabbade av sorg. Hur ska vi bli bättre på att våga närma oss det svåra?
– Ja, vi måste nog prata om döden och sjukdom lite oftare. Vi tror ofta att vi är odödliga, men förr eller senare drabbas vi av sjukdom och död. Likaså kommer vi förr eller senare att drabbas av sorg. Men krångla inte till det för mycket och säg inte ”vi tänker på dig”. Ring istället och bjud över personen på en fika eller lite käk. Gör något konkret. Det betyder väldigt mycket.

Kärlek i cancerns tid kan också vara en trösterik bok att hålla i när det blåser. Var i kulturen har du funnit din röst och tröst under de svåra stunderna?
– Jag lyssnar mycket på musik. Det finns många som värjer sig för att lyssna på musik som man har lyssnat på tillsammans. Men jag tycker tvärtom. Man ska inte vara rädd för det fastän det kan vara jobbigt. Vi är dåliga på det i vårt samhälle; att våga acceptera att vissa saker måste nog fan få vara jobbiga. Men gör det i alla fall. Minns det som var fint och det som var bra. Under de senaste åren har jag också läst mycket mer än tidigare.

Har du läst deckare och skönlitteratur för att koppla av, eller har du läst böcker med samma tema som din egen bok?
– Det har varit blandat. Men jag har läst Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, Ray Kluuns En sorts kärlek och liknande. Men vissa av de böckerna ska man närma sig lite försiktigt beroende på var man befinner sig i för stadium. Är man i ett chocktillstånd så kanske man inte ska läsa Kluuns bok om otrohet, ecstasytabletter, cancersjukdom och dödshjälp. Det är nog inte det man längtar efter om man är nära en svår förlust. Men böckerna har hjälpt mig att känna mig mindre ensam.

Efter någon dag knäpper jag på teven. Anders Sundin medverkar i ännu ett soffprogram och berättar om sin bok och om saknaden. Flera tevetittare runt om i landet kommer att känna igen sig och känna sig mindre ensamma. Anders gör en god gärning, men lämnar själv studion lite sliten och lite ledsen.

Efterord
För exakt ett år sedan dog min far i cancer. Det var fyra och ett halvt år efter att den första operationen genomfördes då delar av tjocktarmen och magsäcken plockades bort. Det var fyra och ett halvt år av sjukdom som präglade honom såväl som alla oss som stod honom nära. Några veckor innan min fars död blev jag av en gemensam vän presenterad för Anders Sundin under 2009 års bokmässa i Göteborg. De var då båda ovetande om att min fars sjukdomstillstånd. När jag några dagar senare läste Kärlek i cancerns tid kände jag att min fars liv närmade sig sitt slut, men jag var då ovetande om att döden skulle inträda endast två dagar senare. Jag läste med andra ord boken i en tid som var tung. Nätterna var sömnlösa och dagarna filtrerades genom ett töcken av sorg och nedstämdhet.

Under den långa period som min far hade varit sjuk, var det sällan jag upplevde att jag på ett naturligt och avspänt sätt kunde samtala kring sjukdomen och den verklighet som framför allt min far och mor levde i. Det blev antingen ett slentrianmässigt ”Jo, det är ganska bra under omständigheterna” eller så blev det en motsatt beskrivning som var allt för lång och detaljerad för att den som lyssnade skulle kunna orka eller vilja ta till sig den. När jag läste Anders Sundins bok Kärlek i cancerns tid var det första gången som jag upplevde att någon beskrev och delade de känslor och upplevelser som jag gick igenom. Det medförde att läsningen genererade en närmast fysisk känsla av författarens närvaro som stödjande kamrat under de där dagarna som var så svåra.

Min intervju som ligger till grund för artikeln var planerad till en fredag. På torsdag eftermiddag dog min far. Vi sköt naturligtvis upp intervjun någon vecka. Om något intervjuoffer förstod situationen, så var det självklart Anders Sundin. När jag läser texten så här i efterhand finner jag att den i vissa avseenden genomsyras av den situation jag då befann mig i. Jag har dock valt att nu publicera artikeln så som den skrevs.

I intervjun säger Anders Sundin att vissa saker måste nog fan få vara jobbiga men vi måste våga tala om det i alla fall. Därför publiceras den här texten just idag.

Kärleken i cancerns tid kan man få tag i på Bokus. Den finns både inbunden och som e-bok.
Man kan också provläsa några kapitel här.

Text: Petter Ericsson ©