Judee Sill i korthet

När singer-songwritern Judee Sill dog av en drogöverdos i november 1979 var hon nästan lika okänd som idag. Hon var en barnlös 34-åring med tre misslyckade äktenskap och utebliven artistisk framgång i ryggen. Hela sitt liv hade hon brottats med mörkret inom sig. Precis som Johnny Thunders var hon ”born to lose”.

Sill föddes och växte upp i Kalifornien i USA. När hon var nio år dog hennes far. Sill, som alltid varit pappas flicka, blev förkrossad. Inte många år senare dog storebrodern i en bilolycka. Återigen hade Judee Sills liv slagits i spillror. Efter de dubbla familjetragedierna gifte Sills mor om sig med en rik Hollywoodanimatör. Sill avskydde styvfadern och accepterade aldrig sin mors beslut. När modern dog några år senare konstaterade Sill kallt att ”hon varit död länge nu”.

Under åren som följde efter high school var Sill oftast arbetslös och började experimentera med allt tyngre droger: LSD, kokain och heroin. Hon tros ha prostituerat sig under en kortare period och dömdes till ungdomsfängelse för bedrägeri.

Men samtidigt började saker se ljusare ut. Sills artistkarriär hade tagit fart. Hon var en begåvad multiinstrumentalist och hennes egna låtar gav henne ett kontrakt med nystartade Asylum Records. Såväl Graham Nash som Warren Zevon blev stora beundrare av Sills musik, den förstnämnda så till den grad att han producerade sångerskans första singel Jesus Was A Crossmaker.

I sin musik drogs Sill både till det religiösa och det ockulta. Hennes röst var vacker och uttrycksfull, men också bräckligt sorgsen. Musikaliskt påminde hon om Joni Mitchell och Laura Nyro, men hennes livsöde förde snarare tankarna till den tyska sångerskan Nico. Sill var lika delar gospel och goth, en hippie med djupa sår i själen.

Musikkarriären blev kort och intensiv. Sill släppte endast två fullängdsalbum: det självbetitlade Judee Sill (1971) och Heart Food (1973). Hon tålde inte negativa recensioner, och hennes skivor sålde dåligt. När skivbolaget ville få Sill att agera förband åt bolagets mer prominenta artister blev förnedringen för stor. Hon vägrade och fick sparken.

Sill fortsatta liv blev en ständig jakt efter andlig tröst kantad av fruktlösa förhållanden med både män och kvinnor. Hon var deprimerad och missbrukade såväl knark som smärtstillande medicin.

1979 var Sills båda album utgångna och hennes sociala kontakt med omvärlden så liten att hon aldrig fick någon dödsruna. Många visste inte att hon dött förrän år senare. Det enda som återstod av westcoastdesperadon var en smutsig lägenhet i oglamorösa North Hollywood och minnet av en människa som förtjänat ett bättre öde.

I love people who are honest about their misery, who don’t try to be slick when they’re really uncomfortable and awkward. It’s a nobility I really love. But heroin, man, my advice is to avoid it at all costs. It can have eternal, astral consequences.

Judee Sill i tidningen Rolling Stone 1972.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Foto: Michael Ochs Archives

Låttips: The Kiss, The Donor, The Lamb Ran Away With The Crown och Crayon Angels.
På Spotify finns såväl Sills båda studioalbum som livematerial från BBC under åren 1972-73.

Överkurs: Fleet Foxes fina cover av Crayon Angels på YouTube.