Jonathan Safran Foers författarskap

När gränserna mellan skön- och facklitteratur blir flytande. Foer är en av få författare som är älskad både av kritiker och av en bredare grupp läsare. Hans Allt är upplyst (Everything is illuminated, 2003) och Extremt högt och otroligt nära (Extremely loud & incredibly close, 2005) är båda böcker som berör, som inte släpper taget.

Extremt högt och otroligt nära är postmodern på det bästa sättet, alltså det konstnärligt meningsfulla. Den är pratig och intensiv, med insprängda bilder och avvikande berättarstilar här och där som faktiskt höjer istället för sänker läsupplevelsen. Oskar, nio år, vill lösa mysteriet med sin pappa, som dog under World Trade Center-attacken. Men berättelsen går mycket djupare än så. Parallellt får vi följa fler som letar: vi läser deras brev och får lära känna en annan pappa som vill nå sin egen son. Snart befinner vi oss mitt i ett världskrig – eller på en kyrkogård om natten – åskådare till en olöslig historia om kärleken som det att vägra släppa taget men samtidigt som det att vägra släppa någon helt nära. Persongalleriet är häpnadsväckande men karaktärerna ändå äkta, och Foer balanserar ständigt i skärningspunkten mellan humor och bitande tragik, just där litteraturen ofta blir som mest inträngande.

Förra året utkom så till mångas förvåning den facklitterära Eating animals, en bok som förhoppningsvis mycket snart finns tillgänglig på svenska. I Eating animals försöker Foer reda ut varför vi äter djur, men också om vi borde göra det. I fokus ligger det extrema i vad factory farming faktiskt innebär – för oss, för miljön och givetvis även för djuren. Men varför frångå en så lyckad inslagen stig som det skönlitterära? Kanske för att oavsett genre måste det som måste berättas berättas – det som har mening måste sägas, och det är dumt att vänta. Några direkta recensioner på svenska har jag inte hittat, däremot finns en trevlig text på bloggen I Just can’t hate enough.

Eating animals är slående på många punkter, men främst av tre anledningar. För det första blandar Foer konkreta fakta i text (exempelvis hur det går till att slakta en ko) med visuella fakta (som en kvadrat som illustrerar hur liten bur en äggläggningshöna har). För det andra tar han hjälp av det goda (och det dåliga) exemplet, där olika personer får komma till tals, exempelvis djurrättsaktivisten, bonden och slaktaren. Slutligen tar Foer avstamp i kärleken till mat – i den kulturella betydelsen av att äta eller inte äta djur – och hans bok är briljant nog befriad från den polemiska utgångspunkt och den ”ni har fel!”-hysteri som brukar prägla debatten. Resultatet blir en mångbottnad och trots sitt breda innehåll väldisponerad bok som ändå talar sitt tydliga språk: djurindistrin som den ser ut idag är helt enkelt inte okej. Är det då rätt att stödja den?

De två böckerna möts på flera platser. Det spröda men starka familjebandet mellan far och son är centralt i båda böckerna. Foer skriver att anledningen till att han tog på sig det omfattande researcharbete boken innebar var att han snart skulle bli pappa. Det vi själva äter är en sak, men det vi ger till våra barn måste vara det bästa. En annan mötespunkt är kriget; i Eating Animals får vi läsa om hur Foers farmor åt det hon kom över för att hon var tvungen för att överleva. I Extremt högt och otroligt nära är det inte säkert att det finns någon mun kvar att föda efter bombräderna i Dresden. Det handlar om överlevnad, fysiskt och mentalt. Det märks hur Foers historia har format hans författarskap, hur den ger hans berättelser djup och bredd. För även om Eating animals är en faktabok, så är den full av berättelser:

“’The worst it got was near the end. A lot of people died right at the end, and I didn’t know if I could make it another day. A farmer, a Russian, God bless him, he saw my condition, and he went into his house and came out with a piece of meat for me.’

‘He saved your life.’

‘I didn’t eat it.’

‘You didn’t eat it?’

‘It was pork. I wouldn’t eat pork.’

‘Why?’

‘What do you mean why?’

‘What, because it wasn’t kosher?’

‘Of course.’

‘But not even to save your life?’

‘If nothing matters, there’s nothing to save.’”

Ytterligare en gemensam nämnare är det som verkligen betyder någonting för oss: kärleken till de små och till de stora sakerna. Men också berättarglädjen och hur allt det som sägs och berättas värderas för dess egen skull, få stå för sig självt utan att värderas som svart eller vitt. God kritik måste ha en utgångspunkt i en kritisk granskning av ens egna utgångspunkter. I böckerna får vi själva lov att känna efter och ta ställning, trots att Foer ändå är närvarande och själv inte är opartisk. Ingen som är opartisk skulle kunna skriva en bok om att äta djur, särskilt inte idag. Bara någon som erkänner och granskar sin egen åsikt i frågan, och grundar sina väl valda ord i en förbehållslös research, kan göra det så bra som Jonathan Safran Foer.