Intervju: Pen Expers

Nej, de är inte experter på pennor, även om lokaltidningar och morgonprogramledare gärna får för sig det. Göteborgssextetten Pen Expers heter som de gör för att sångaren och låtskrivaren Alexander Arvman – figuren med härjad uppsyn längst till höger på bilden – tycker att ”Pen Expers” är en fenomenal låt på Autechres sjätte album ”Confield” från 2001. Alexander gillar Autechre så mycket att han har tatuerat in deras diskografi på sin högerarm, från ”Incunabula” (1993) till ”Quaristice” (2008) (”Oversteps” var inte släppt när gaddningen gjordes).

Autechres abstrakt knorrande logaritmövningar är ungefär så långt ifrån Pen Expers man kan komma. Bandet – även gitarristerna Mikael Romanenko och Lars Martinsson, basisten Joakim Proos, pianisten och ljudteknikern Oskar Lindberg samt trummisen Daniel Moilanen – hör i stället hemma i samma dramatiska, känslosamma rocktradition som Birthday Party, Joy Division, 16 Horsepower och The Black Heart Procession.

Det är tvivel och svek, djupaste hjärtesorg, missbruk och otrohet på hotellrum, orakad barromantik och svavelångande bibliskhet – en skuggversion av tillvaron där fördärvet kittlar och lockar. En värld man som betraktare automatiskt känner sig hemmastadd i, eftersom den skildrats av så många rumlande män förut. Men historierna tål att höras en gång till, tack vare Pen Expers stolta melodier och svärtan i Alexanders röst.

– Jag säger inte att jag är fascinerad av ”livets mörka sida” – det låter lite pretentiöst – men allt blir bättre med lite mörker i, mumlar han per telefon och försöker förklara hur estetiken utvecklats från debuten ”Bring On The Heartache” till aktuella tredje albumet ”Dirty Tender Love”.

– Jag såg filmen ”Fish Tank” häromveckan, den kändes väldigt rå och verklig med den värdelösa, alkoholiserade mamman och tonårsdottern som har sina problem. Karaktärernas liv känns väldigt verkligt. Filmen var så inspirerande att jag håller på att skriva en låt baserad på några av karaktärerna. Kanske kommer den att heta ”Leather Skirt”. Mammans sunkiga bedrifter, med mycket sex, alkohol och svart humor.

Bland de litterära förebilderna märks just nu Hjalmar Söderberg, P O Enquist, körkortsboken och Bibeln.

– King James version på engelska, påpekar Alexander. Språket är som ett slag i magen. Där finns allt man behöver, från enkla berättelser om Guds kärlek till kraftfulla, mörka passager. Sitter jag fast med en text är det bara att hämta inspiration där. Bibelns verser fungerar som en katalysator, även om det knappt blir några spår kvar av originalet i slutändan. Tidigare använde jag mig ofta av Kjell Höglund-texter, jag översatte dem rakt av för att komma vidare i berättelsen.

När är du nöjd med en text?

– När jag tittar på den och tänker ”oj, har jag skrivit det där?” och när jag känner att texten är öppen för tolkning.

Hur gör du för att inte fastna i klyschor?

– Jag låter bli att använda dem, helt enkelt.

Vilken koppling finns det mellan din värld och det verkliga GBG som ni lever i? Så fort du börjar sjunga är det som om man kliver in i en fiktion.

– Det är inte självbiografiskt, i så fall dolt, men allt härstammar från ett liv som jag har levt och i viss mån även lever idag. Ett liv utan moral eller förpliktelser eller glädje eller… inget konstruktivt liv, tvärtom. Känslan och stämningen i det jag känner om är högst verklig, fast situationerna är sällan verkliga.

Är det ett bra liv för dig som musiker?

Det finns en myt om det. Kan bara tala för mig själv, men om jag mår dåligt kan jag inte skriva eller göra något bra. Jag behöver en stabil grund att stå på, med familj, lägenhet och vardagsrutiner. Medan man sticker iväg när det inte är stabilt, som när vi har spelningar eller sitter i replokalen i ett antal dygn… när man bryter sig loss från vardagsmönstret.

Fungerar det likadant för de andra?

– Jag vet inte. jag träffar aldrig dem förutom när vi spelar, då snackar vi inte så mycket. Vi spelar.

Text: Jonn Palmér Jeppsson

Foto: Pen Expers