Intervju: Eiríkur Örn Norðdahl

På ett café i Malmö en solig eftermiddag träffar Benshi Eiríkur Örn Norðdahl, aktuell med Gift för nybörjare, romanen som fångat en hel generation islänningar. Det blir ett samtal om politik, frihet och författarskap. Men också om romanen.
- Men att svara på frågor om en berättelse gör att man förenklar den. Jag blir orolig över att andra ska tro att jag har makt över boken, att det är jag som har tolkningsföreträde. Boken lever ju sitt eget liv.

 

Foto: Aino Huovio

Norðdahl, som när vi ses föreslår att vi tar en kopp kaffe, är eftertänksam, rar och väldigt lång. Han är dessutom en av de mycket få män som klär i hatt. Det ligger nära till hands att benämna honom som typiskt isländsk, men förmodligen skulle han opponera sig. Att vara isländsk är nämligen inte alltid så lätt.
- Du vet Arnaldur Indriðason, deckarförattaren? På de tyska omslagen till hans böcker finns det alltid en bild på någon liten röd stuga uppe i bergen, för det är det som säljer. Varma källor och ödsliga landskap – folk har en viss bild. Det är nästan jobbigt att vara isländsk för varför måste allting alltid vara så fucking icelandic? I mer anonyma sammanhang får man bestämma själv vem man är.

I Gift för nybörjare har Norðdahl har tagit till sig miljöbeskrivningarna och gjort dem till något eget, till något nytt. Boken utspelar sig framförallt i stan, i ett alternativt, skitigt och lite bråkigare Island än det vi är vana vid.

Fräs! sa espressomaskinen och kaffekoppsslamret ekade mellan kaféets väggar medan slanka servitriser, som var för snygga för att ha anställts på måfå, rusade fram och tillbaka mellan borden med nästintill enastående navigeringsförmåga i det trånga utrymmet. (Gift för nybörjare, s. 10)

- Jag brukar tänka på hur utrymmen fungerar, som en biosfär. Det är inte statiskt utan det rör sig. Fast jag tänkte på ett speciellt café när jag skrev. Det hade en bänk längs med väggen och små bord – som det är här. Norðdahl nickar mot bordet där vi sitter.
- Det är personerna som gör rummet, inte rummet i sig.

Eiríkur Örn Norðdahl är en mångsysslare. Översättare, förläggare, ljudpoet, festivalarrangör… hur hinner han med att skriva, och så intensiv prosa? Men Gift för nybörjare kom ut på isländska redan 2006 och idag lever Norðdahl ett annat liv där familjen får ta mer tid. Då jobbade han dygnet runt.

- Varför vet jag inte riktigt. Man vill väl bevisa att man är något och att man är tillräckligt bra – och då gör man mer och mer. Och det är alltid jobbigt att skriva, jag kommer inte ihåg någon gång när det bara flöt på. Man får sitta där och anstränga sig.

I Gift för nybörjare blir vi slängda rakt in i förvirringen, som samtidigt är strikt ordnad. Allt finns med här, och det är inte svårt att förstå igenkänningseffekten. Det är en bok som har både fingertoppskänsla och som slår rakt i magen.

- Jag tänkte inte på att man skulle känna igen sig så mycket. Men vissa saker är väldigt autentiska, till exempel diskussionen om kändisar. Reykjavik är så litet så att om någon kändis dyker upp blir folk hysteriska. Där jag kommer ifrån, den lilla staden Isafjörður, dit kom Mick Jagger nittionio. Och det pratar folk fortfarande om. Sedan jobbade jag också som nattvakt när jag skrev romanen, och mycket av den ensamheten finns nog i boken. Alla känner igen sig i att vara ensamma och tycka att livet är jobbigt, alla råkar ut för något av allt elände som händer i världen.

Norðdahl är en författare som menar att skrivandet innebär ansvar. Han skriver en hel del politisk poesi och gärna samhällskritik. Men i romaner är det svårt eftersom han för att vara ärlig mot världen måste visa upp den från olika håll: det är svårt att förmedla en upplevelse om verkligheten måste vara på ett bestämt sätt. Alla har ju en idealbild av hur livet ska se ut, men stöter hela tiden på olika hinder i sin strävan. Därför skriver Norðdahl inte uttalat politiskt, efter som han då skulle vara tvungen att välja en ståndpunkt. Istället blir romanskrivandet en plats för fler möjliga situationer, karaktärer och vinklar.

Livet består bara av variabler och trakasserier – det tog världen tusentals år att komma på friheten, att skapa en någorlunda hyfsat övertygande föreställning om att den förtjänade ett eget ord. Ord kanske finns allra först, men det förklaras med att de cirkulerar omkring rätt länge innan något börjar hända utanför idévärlden. Jag är helt säker på, tänkte Dísa, att ordet frihet är yngre än ordet analvåldtäkt. (Gift för nybörjare, s. 114.)

- Frihet har ganska stora kostnader. När jag var liten lekte vi i hamnen hela tiden, ramlade ner i havet och kom upp igen och… idag, om man går ner till hamnen och fiskar, så måste alla ha en väst på sig. Det är samma sak med rökförbudet, i Finland får man inte ens röka på balkongerna längre, och sen har vi alla de här övervakningskamerorna… Genom mer kontroll försöker vi skapa trygghet, det är säkrast att låsa in barnen på rummet för där kan de inte komma till skada. Vi undviker konsekvenserna eller kostnaden av friheten och samtidigt blir vi också av med den. På ett sätt är det förståeligt men det finns alltid ett nästa steg på den här evighetsmarschen som ingen vet var den slutar.

Hur står det egentligen till med den isländska litteraturen? När jag frågar berättar Norðdahl att den isländska litteraturen fortfarande är bakfull sedan Frankfurtbokmässan 2011, där Island var hedersgäst. Hela Frankfurt var fullt av isländska teman, knappast någon vanlig upplevelse för en islänning.

- Jag tror det var femtio författare som åkte, många på egen hand. Men det var lugnt och fint, inte sådär vräkigt som det är på många bokmässor. Även om många kom dit och ville bli kändisar. Du vet, författare brukar vara människor med dåligt självförtroende men med en stor önskan om hur världen ska vara. Sen blir det aldrig så och det tycker man är jättejobbigt. På Littfest i Umeå nyligen sa Horace Engdahl att alla författare måste ha storhetsvansinne. Men jag tror att det är tvärtom, att alla författare förmodligen har någon form av mindervärdeskomplex.

Samma kväll uppträder Norðdahl på Stanza i Malmö. Något stapplande läser han på svenska ur sin roman, innan poesiuppläsaren i honom tar över. Det blir bland annat ljudpoesi, satirer över kända diktatorer. Svetten sprutar och ljudkillen sänker desperat micken. Något storhetsvansinne tycker jag mig inte uppfatta, och inget mindervärdeskomplex heller. Bara den ödmjuka önskan alla goda författare har om att beröra världen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Text: Malene Jensen

Info: Gift för nybörjare av Eiríkur Örn Norðdahl, Rámus