Humaniora i kris

Den som studerar ett humanistiskt ämne på högskola eller universitet känner igen sig i Tomas Forsers bild av humaniora i kris. I en artikel i Göteborgs-posten beskriver han hur det svenska universitet går i fel riktning. Istället för bildning prioriteras ekonomi.Dagens studenter ställer nämligen ett svårt krav på universiteten enbart genom sitt stora antal. Den gymnasiekunskap som många kommer till universitet med räcker ofta inte för att hänga med. Det stora antalet studenter pressar då fram att bildningsribban sänks. Forser talar om att verksamheten “gymnasifieras”. Förr given kunskapsbredd måste tas igen på något sätt samtidigt som ny kunskap ska tillägnas.

För detta finns inte resurser, så enkelt är det.Vi på Benshi har alla olika erfarenheter av humanioravärlden. Däremot delar våra erfarenheter en olycklig gemensam nämnare: resursbristen. Undervisningstiden är under alla fastställda minimigränser, lektorerna är konstant pressade av för stor arbetsbörda etc. Känslan av att den som studerar går miste om värdefull bildning är ständigt närvarande.

Forser pekar generellt på att den akademiska friheten är liten till följd av nedskärningar och statlig toppstyrning. I detta har han rätt.

Men problemet ligger delvis utanför universitetsvärlden. Gymnasieskolan är också i kris, dock inte på det sättet som politikerna uppger; det är inte på grund av stök och okontrollerbara unga. Den här bilden är uppblåst och förvriden. I själva verket är resursfördelningen det centrala även här. För att få pengar måste en skola ha bra resultat, vilket tvingar lärare att godkänna även dem som inte förtjänar ett godkänt betyg. Detta kan göras genom att rakt av godkänna eleven utan grund för det, men oftare görs det genom att sänka kraven på samtliga elever. Ribban sänks.

Som om inte det är nog finns problemet med att gymnasieskolorna måste konkurrera om eleverna. Den valfrihet man skapat genom att tillåta friskolor och dessutom ignorera vissa geografiska (kommunala) begränsningar har gjort att det gymnasiala utbudet idag är en renodlad marknad. Ett smörgåsbord, där elever väljer och skolarna förväntas servera. Ju fler elever en skola har, desto mer pengar får skolan. Ju högre snittresultat en skola har, desto fler elever lockar den.

Ju färre krav, desto fler elever. Härav den betygsinflation man ofta beskriver, men aldrig vill ta itu med. Det här är exempelvis någonting som Jan Björklund har chansen att säga utan att någonsin ta tillfället i akt. Istället är det burkaförbud och hårdare tag.

Gymnasiet och universitet delar alltså i grund och botten en marknadsekonomisk princip som tvingar skolan att servera. Profit står över bildning. Det är nog ingen nyhet, men någonting som borde göras explicit oftare. De “lönsamma” institutionerna, de som utbildar ingenjörer och ekonomer, premieras. För de ger avkastning. Den “olönsamma” humanistiska institutionen är i kris. Därför att den söker bildning.

Fedja Borčak