Glad korrespondens får motsatt effekt

Bilagan DN Världen, som kommer med Dagens Nyheter, får mycket beröm varje gång den kommer ut. Det är en plats för begåvade korrespondenter, längre reportage, inte minst skickliga fotografiska sådana. Det utgör också ett öga för det mänskliga och personliga i en värld som vanligtvis skildras i översiktliga termer och där nedslående nyheter får stor plats. DN Världen får beröm för sitt sätt att vara något annat än det gängse, ett försök att gestalta en annan sida av världen. Men är det ändå inte något lurt?

Det är i sak bra att journalistiken affirmerar såväl positiva nyheter som personnära porträtt. Vi behöver mer sådant om vi ska inse graden av allmänmänsklighet i vad som sker, var någonstans det nu än sker. Media är annars duktiga på att föra fram skillnader, kontraster och annat dylikt som underbygger anspråket på översyn och koll på läget. Vi serveras kategorier, siffror och prognoser som tar över spontana intryck av absurditet och ibland rentav bestialitet. Även goda nyheter ikläds snabbt en skrud av distanserande siffror.

Men det finns inte hur mycket plats som helst för affirmationen. Om den saken påminns man det i senaste numret av DN Världen, där särskilt ett reportage får en att fundera över vad som egentligen kan urläsas. Reportaget är betecknat “Blåbärslyckan” och handlar om thailändare som kommer till Sverige för att plocka bär i hopp om att tjäna pengar och sedan leva ett bättre liv hemma i Thailand. I fokus är nästan uteslutande de (potentiellt) positiva utgångarna: man sliter, man tjänar en hacka och man lever ett gott liv hemma. På omslaget ses två glada människor som “vunnit” på blåbär: “Många thailändska bärplockare blir lurade i Sverige och återvänder skuldsatta. Men det går att tjäna pengar i blåbärskogen. Paret Rung och Nied fick råd att köpa en ny lastbil.”

De negativa sidorna tas alltså upp i reportaget, inklusive några tuffa personliga berättelser om hur man jobbat hårt, men sedan blivit lurad på lönen. Dock sker det i märklig avsaknad av verkligt inkännande.

Personerna i fråga jobbar sju dagar i veckan, ibland 16-18 timmar om dagen, tjänar tio kronor per liter blåbär och utsätts både för arbetsgivarnas och klimatets nycker. Ibland finns inga pengar att tjäna, utan att skulder och oro för den sakens skull försvinner.

Med bland annat rubriker som “Hos blåbärskungen” och “I blåbärsskogen” målas en fantasi upp om ett slags amerikansk dröm. Jämförelsen med den svenska utvandringen på 1800-talet finns såklart också med: “Var det inte samma dröm som drev Karl-Oskar och Kristina att lämna socknen i Småland för Amerika på 1840-talet?”

Nåja, riktigt samma romantiska dröm är det inte fråga om. Svenskarna som reste till Amerika införlivades in det amerikanska samhället, hjälpte till att bygga upp det och vissa fick något bestående i gengäld. Thailändarna är säsongsarbetskraft som enligt egen utsago knappast ser till några svenskar i skogarna. De är från början av sin resa till dess slut exkluderade från det svenska samhället. Utsattheten är också av en annan typ. Trots krossade drömmar förväntas thailändarna återvända till “drömmen”: “Efter mardrömmen i Sverige är det på nytt blåbären i de svenska skogarna hon drömmer om. Enda sättet att betala tillbaka skulden [som orsakats av en dålig svensk bärsommar] är att åka till Sverige.”

En mardröm försvinner bara om en dröm går i uppfyllelse.

Olyckligt nog fungerar affirmationen av den personnära berättelsen i det här fallet som stöd åt en omänsklig exploatering av arbetskraft. “Hade de känt sig som offer hade de aldrig frivilligt återvänt för ytterligare en sommar.” Man behöver, skulle man kunna invända, inte känna sig som ett offer för befinna sig i en orättvis beroendeställning.

I en informationsruta tillhörande reportaget står det att “Thailand är det enda landet i Sydostasien som aldrig varit har koloniserat.” Jag har personligen svårt att förstå hur ett land inte kan anses vara koloniserat om det år efter år invaderas av ensidig och kulturellt utarmande resortturism, för att inte tala om sexturism, och därtill utnyttjas för sin billiga arbetskraft utan att de enskilda arbetarna får vare sig hyggliga arbetsvillkor, garantier eller försäkringar. Bara en massa sköra löften som rekonstrueras i det hyllade DN Världen.

Fedja Borčak