Fredagskrönika med politiska kulturjulklappar

Vilken plats får kulturen lov att ta under julen? En ganska framträdande sådan, åtminstone om vi betänker hur mycket julklappar som faktiskt är skapade ur (det vi traditionellt sett betecknar som den ”kreativa”) kulturen på olika sätt. Böcker, musik, upplevelser, film, konst med mera är tacksamma julklappar, just för att de alltid kan anpassas efter mottagarens tycke och smak.

Men det politiska i att konsumera? Hur ofta diskuterar vi det på allvar? Och de politiska konsekvenserna av att konsumera kultur? Det finns en stor poäng i att helt bortse från julklapparna och den stress och nästintill löjliga fixering vid att konsumera (onödiga) saker som råder just nu. Det är en fixering och ett krav som får många att gå runt med dåligt samvete och som till och med får vissa att skuldsätta sig för att få ekonomin att gå ihop runt jul och nyår.

Det finns en stor poäng i att vända ryggen till alltihop – men det är svårt att bortse från de normer som vårt samhälle byggt upp kring vad och till vem vi ska ge gåvor i jul. Det här ifrågasättandet uppstår alltid så fort normer och outtalade regler frångås. När vi väljer att slåss mot det normativa regelverket försöker vi bryta oss ut ur hela systemet. Det är en tröttande kamp, som många dagar känns tröstlös.

Just när det gäller julklappar känner jag mig själv väldigt ambivalent. Det är trevligt att ge och få presenter. Och det är faktiskt också möjligt att välja att köpa julklappar som kanske i det stora hela kan påverka – och till och med ändra – andras tankesätt. Det är ett sätt att föra en lite mer stillsam kamp innanför systemet, ett sätt att försöka få det att ändra sig inte genom total bojkott utan genom envis påverkan. Därför tänkte jag ge lite tips på bra kulturjulklappar som faktiskt både har ett kulturvärde i sig, men som också kan medvetandegöra:

Skönlitterär bok. Det finns mängder av skönlitterära ögonöppnare. Ibland känns det som om det kan vara svårt att hitta någon bok som faktiskt inte öppnar upp överhuvudtaget, på något sätt. Det är lite det som är det sköna med… ja, ursäkta göteborgshumorn.

En bok vi inte recenserat på Benshi i år men som definitivt hade förtjänat utrymmet är Sofi Oksanens Utrensning. Få lyckas som Oksanen med att i ett och samma verk kombinera generationsromanen med det nutida politiska läget på ett så aktuellt sätt. Alltihop förankras i patriarkatets genomgripande makt genom hela vår historia och uttrycks med hjälp av en smidig färgfull prosa som aldrig blir pretentiös.

En liknande tematik återfinns i Roberto Bolaños 2666, som jag recenserade i början av november, märkbart omskakad efter den intensiva läsningen.

Något mer anspråkslös i höstens recensionsskörd (och inte lika uttalat politisk) var Scarlett Thomas The end of Mr Y, som nu finns på svenska under den inte speciellt begåvat översatta titeln Slutet på Mr Y. Det är en av få böcker jag läst som lyckas handla om och ifrågasätta allt – och ändå få ihop trådarna på slutet.

Medlemskap. Det brukar vara lätt att ge bort medlemskap i olika organisationer. Det känns fånigt att rabbla upp dem, men några tips är Miljöförbundet Jordens Vänner, Amnesty, Greenpeace och RSFL. Det är svårt att inte hitta någon organisation som skulle kunna passa även den mest skeptiska, eftersom det finns ganska många. Skönt om du vill ge någonting till någon som du inte känner så väl också.

Tidningsprenumeration. Klimatmagasinet Effekt brukar påpeka att de är den enda svenska tidskriften som handlar om miljö och hållbarhet, medan det finns otaliga tidskrifter om till exempel mode och inredning. Effekt görs ideellt och reportagen är alltid välarbetade och givande (och tidningen är partipolitiskt obunden). Sedan finns Bang, den numera relativt väletablerade feministiska tidskriften som alltid lyckas göra läsvärda reportage och inslag. 00-TAL är en kulturtidskrift som går på djupet och inte väjer för lite obehagligare kulturfrågor. En prenumeration på Ottar (från RFSU), Sveriges största sexualpolitiska tidskrift, både stödjer organisationens arbete och ger intellektuell och visuell stimulans.

Faktabok. En bok som jag recenserat här på Benshi och som är otroligt givande i vegetarianism-/äta köttdebatten är Jonathan Safran Foers Eating Animals (kommer ut i mars på svenska under titeln Äta djur). Foer mixar sylvassa fakta med berättelser ur sin egen barndom och låter alla komma till tals – alltihop eftersom han ville kunna vara ärlig mot sig själv och ge sitt barn den bästa maten.

Andra tips är den omdebatterade Jämlikhetsanden av Wilkinson och Picket. Många recensenter hävdade då boken kom att den var ett utmärkt underlag för socialismen och vänstern i deras fortsatta politiska arbete. Oavsett partipolitisk färg är bokens poäng dock väldigt tydlig – jämlikhet spelar roll – och den är läsvärd, för alla.

Icke att förglömma är den gamla feministiska klassikern av Nina Björk: Under det rosa täcket. På ett föredömligt smidigt sätt tillgängliggör Björk många av de tankegångar och idéströmningar som finns inom feminismen idag – och ifrågasätter dem på vägen. Enkelt och genialiskt.

Sverigedemokraterna har fel och Sverigedemokraterna har fel – igen är Expos böcker kring hur du bemöter SD-sympatisörer och/eller argument från andra med liknande åsikter. Böckerna känns än mer relevanta med tanke på hur det faktiskt ser ut i beslutande organ i Sverige idag. Skillnaden i den andra boken är att det är flera olika debattörer som får komma till tals, medan den första är skriven av Expos utbildningsansvarige, Alexander Bengtsson.

Fler titlar: Bomull. En solkig historia av Gunilla Ander, som handlar om vad som egentligen händer med bomullen innan du kan köpa din superbilliga t-shirt i butiken. Den redan smått klassiska Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson är ett måste för de som ännu inte läst den. Det bör dock varnas för att det är i princip omöjligt att fortsätta äta någon som helst form av halv- eller för att inte tala om helfabrikat efter läsningen.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en förvisso något äldre, men fortfarande mycket aktuell bok: Tyst hav av Isabella Lövin. Den gavs ut av Ordfront 2007 och redogör för hur katastrofalt illa fiskeripolitiken skötts framförallt i Sverige – och av EU. Det är också en väldigt klarsynt översikt av fiskets olika aktörer och en värdefull insikt i hur fiskeripolitiken fungerar (och inte fungerar). Problematiken kring den odlade laxen får också utrymme.

Själv blev jag, trots att jag trodde mig vara relativt upplyst i frågan, ledsen – och gör inlagd aubergine istället för sill till julbordet. Lövin avslutar boken med en lista över förslag på åtgärder som skulle hjälpa oss att återskapa ett levande hav. Det finns även en nystartad organisation, The Black Fish, som arbetar specifikt kring att sprida kunskap och skapa opinion kring den havererade fiskeripolitiken och de kollapsande fiskbestånden. På hemsidan fishsubsidy.org finns mer tydliga uppgifter kring EU:s subventioner, alltså hur mycket av våra skattepengar som går direkt till vem i fiskeinsustrin.

Sedär. En diger lista på politiska kulturjulklappar till dig själv, till någon du tycker om eller kanske till och med till någon du tycker illa om. Att gå runt och sura skapar tyvärr sällan förändring – för det behövs kunskap och inspiration.

Fotnot: Tipsa gärna om fler bra klappar i kommentarerna!