Film: Trädet
Skribent: Caroline. Jan 18, 2011. Kategori: Featured, Film
En faders död. En familjs stora olycka. Trädet är en film, som tar sig an tunga känslor, med lätta och varsamma steg. Vi får med värme se hur en familj tar sig igenom sorgen och sakta fäster rötter på nytt. Regissören Julie Bertuccelli har med små medel lyckats få fram balansen mellan hopp och förtvivlan och visar varsamt upp sprickorna ett dödsfall lämnar kvar och fantasin som krävs för att väcka minnen till liv.
Filmen är baserad på Judy Pascoes bok Fader vår i trädet. Boken är skriven från barnens perspektiv, men filmen har även gett stort utrymme för modern. Vi ser Dawn (Charlotte Gainsbourg) sörja sin mans plötsliga död och bli ett tomt skal med fyra barn. Ett pianosolo smyger in i ljudbilden och tar oss igenom sorgens första fas. Vi ser ett ljusskimmer i det mörka sovrummet och Dawn ställer sig med slutna ögon vid fönstret och låter ljuset träffa ansiktet, i hopp om att det ska få bort det onda. Gainsbourgs ger en fantastisk skildring av en moders kärlek och rör sig fritt mellan sorgens alla nysanser.
I filmen ser vi tomhet fyllas med fantasi. Dottern Simone (Morgana Davies) hittar lugn uppe i ett träd, som växer framför huset, och börjar prata med sin döda pappa. Uppe bland grenarna tystnar allt där nere och en trygghet går att finna. Hon håller huvudet mot stammen och lyssnar försiktigt. Deras samtal är lätta och alldagliga, som att han sitter precis intill och alltid kommer vara där. Filmen visar hur enkla ord inslagna i vackra landskap kan göra sig hörda högt uppe bland grenar och löv. Vi ser hur trädet blir en plats för fantasin och visar varsamt upp ett barns försök att hålla sin fader vid liv.
Naturbilder i varma jordtoner fyller både filmrutan och publiken. Bertuccelli retar publiken med idén att något övernaturligt lurar i bilden och att faderns väsen finns i trädet. Vi ser trädets höga krona sträcka sig över huset och likt en beskyddande fader håller den ett vaksamt öga över familjen. När en av trädets grenar rasar in i sovrummet ser vi Dawn sova i sängen med bladtäckta kvistar över sig som ger skydd mot allt ont. Trädet blåser liv i filmen och visar att en huvudroll inte behöver spelas av någon med lemmar och puls utan grenar och rötter. Trädet är en vacker och ovanlig film, som ömsint visar upp en familjs försök att hitta fotfäste, där vi ser rötter brytas ner och nya växa sig starkare.
Text: Caroline Thörnholm
