Film: Things We Lost in Fire

Om du ska gå på bio i helgen är Things We Lost in Fire ett bra val. För att inte säga ett utmärkt val. Susanne Biers Hollywood debut, med Halle Berry och Benicio del Toro i huvudrollerna, tillhörde höjdpunkterna på Göteborgs Filmfestival som jag besökte tidigare i år.

Jag blir berörd av Biers film. Det blir man av bra film. Halvvägs in i filmen rinner det en tår ner för min kind. Det är inte ofta jag gråter under en filmvisningen, men det händer ibland. Susanne Bier berättar sin historia med en innerlighet som är svår att motstå. Visst finns här ett stråk av sentimentalitet, men inte den banala Hollywood-sentimentaliteten som bottnar i en bortsprungen kanin som återvänder till barnens förtjusning, utan en sentimentalitet som är trovärdig.

Historien tar avstamp i en familjefars plötsliga död. Kvar blir mamma (Halle Berry) och barn. Trots sorg och vrede över det ofattbara som drabbat dem måste de, likt alla andra människor, hitta en väg tillbaka till vardagen. Finna ett sätt att hantera sorgen. Bevara minnet och våga minnas. Men kanske ännu viktigare. Att våga släppa in andra människor i sitt liv, att våga börja lita på någon annan igen. Tänk dig att marken just har raserats under dina fötter och du faller fritt. En tunn livlina sträcks ut till din räddning. Du vet att den kan brista, men du måste försöka ta tag i den. Det är din ända chans.

Det finns några saker som hänger sig kvar i minnet efter filmen, som exempelvis Del Torros trötta blick och mörka ringar kring ögonen. Likaså dom extrema närbilderna som blir så närgångna att man nästan kan känna skådespelarnas hud. Här finns en scen när Del Torro ska avgiftas från sitt narkotikabruk, som är den otäckaste jag sätt sedan Barnen från Bahnhof Zoo på tidigt 1980-tal. Och jag minns också att Bier förmedlar både hopp och värme med sin film.

Jag har besökt många filmfestivaler. Älskat att lämna den lilla staden där jag kommer ifrån. När jag har rest har jag lämnat ensamhet och tristess bakom mig. Men det är nya tider nu. Jag bor i en ny stad och lever ett bättre liv. När jag ser Things We Lost in Fire längtar jag plötsligt hem. Efter en vecka i Göteborg påminner Biers film mig om att den jag älskar finns hemma och jag saknar henne. Det kommer en liten tår från mitt öga. Jag låter den sakta rinna över min kind och skapa ett tårstreck. Susanne Biers Things We Lost in Fire har kommunicerat rakt in i mig. Precis som riktigt god konst gör.

Omdöme: Tja, va fasen. Benshis första 5:a får gå till Things We Lost in Fire. Kanske något i överkant, men det är en bra film.

Text:  Petter Ericsson