Film: Svinalängorna

Årets mest omtalade svenska film Svinalängorna, når äntligen biograferna. Filmen bygger på Susanna Alakoskis kritikerrosade roman med samma namn. Det svenska framgångskonceptet har använts till fullo, där den inhemska litteraturen kallats in för att säkerställa en succé. Filmen har ytterligare två ess i rockärmen, folkkära Pernilla August står bakom kameran och debuterar som regissör, och vi ser Sveriges nya stjärnskott, Noomi Rapace spela huvudrollen.

Leena (Noomi Rapace) bär på tungt bagage, där hennes svåra barndom inte går att undkomma. Mitt i familjelyckan med luciafirande och sjungande barn ringer telefonen. På andra sidan hör vi modern, som är svårt sjuk och inte har lång tid kvar. Leena konfronteras med sin barndom i mötet med sin mor, som med sjuka hostningar påminner om vilket öde hon går till mötes. Likt en oundviklig fälla, kommer barndomsminnen tillbaka och kryper in i berättelsen, där minnesbilder tar oss tillbaka till 70-talets Ystad.

Leena (Tehilla Blad) är nu tolv år. Hennes finska föräldrar har svårt att anpassa sig till Sverige och barnen försummas. Föräldrarnas relation är fysisk och pendlar mellan kroppslig kärleksfullhet och tryckande våldsamhet. Fadern är i ständig kamp med flaskan. Våldet hörs genom väggarna, där barnen hjälplöst vill bort från rösterna, som tränger sig in. Vi ser Leena varsamt lägga den yngre brodern i badkaret med öronen under vattenytan för att skydda från föräldrarnas högljuda vrede. Men mitt i fördärvet hittas stunder av ömhet. Vi ser fadern sjunga finska folksånger tills Leena faller i sömn, medan en försiktig hand sveper längs kinden. I filmen finns ett naturligt barnspråk, som varken känns konstlat eller påtvingat. Leena framställs aldrig som lillgammal med stora ord i mun, utan som ett barn som tvingas axla för mycket ansvar. I filmen ser vi Leena med enkelhet förklara vad ord betyder. Det blir ett sätt att få grepp om livet runt omkring henne och reda ut känslorna i kroppen. Hennes ord blir som små dikter, som varsamt smyckar filmen med barnasinnet.

Skådespelarna gör lysande insatser, där strålkastaren riktas mot Tehilla Blad, som vackert fångar oskuldsfullheten, där det oförstörda, rena barnet befläckas av vuxna och deras problem. Filmen styrka ligger i stunderna när dialogerna tystnar och de inre striderna speglas i ögonen. Publiken träffas av otyglade känslor, som klamrar sig fast på filmduken och blir kvar. Svinalängorna är en gripande film, som biter sig fast i minnet och kastar ett ljus på barndomen och vuxenlivet, och banden emellan, och den möda som krävs för att klippa dem isär.

Text: Caroline Thörnholm