Film: Piranha 3D

Den som vill se något intellektuellt tankeväckande gör klokast i att undvika Piranha 3D. Det är en film som ytterligare förstärker tesen att svenska biografdistributörer nischar in sig på två publikgrupper. Det är unga män i tonåren eller barnfamiljer som vill gå på matiné. Piranha 3D appellerar till den första av nämnda publikgrupper. Eller kanske inte enbart? Piranha är remake av en gammal b-film med samma titel; bland potentiella biobesökare finns nu även medelålders män som nostalgiskt längtar tillbaka till ungdomens videokvällar, då pojkgänget samlades i gillestugan för att käka chips, dricka läsk och med spänd förväntan hoppades få se ett par bröst skymta förbi på teveskärmen.

Piranha 3D utspelar sig under ett skollov när amerikanska ungdomar traditionsenligt samlas vid Lake Victoria för att festa loss med öl, musik och bad. Killarna kör runt i tuffa båtar (som troligen pappa har fått betala) medan tjejerna dansar i små bikinis. Parallellt med festandet uppdagas att ett gäng forntida pirayor har släppts lös i en annan del av sjön. Fiskarna är blodtörstiga och jagar i stim. En människa käkar de upp på några få sekunder. Konsekvenserna behöver knappast beskrivas. Panik, blod, tuggade kroppsdelar varvas med light-erotiska anspelningar. Nytänkandet lyser med sin frånvaro i Piranha 3D. När inte filmen känns 70-talspajig, så går tankarna till 90-talets sunkiga Baywatch. Två tekniska innovationer har dock tillförts i denna upplaga: 3D-tekniken och silikonbrösten. Piranha 3D beskrivs bäst som en mental tarmsköljning.

Text: Petter Ericsson