Film: Miral av Julian Schnabel

Julian Schnabel är en framgångsrik konstnär som har tagit steget över till filmens värld. Nu når hans historiska och politiska drama Miral de svenska biograferna.

Det stora genombrottet som konstnär fick Julian Schnabel omkring 1980. Under det följande årtiondet blev han en portalfigur inom neoexpressionismen. Hans storskaliga målningar finns nu i samlingarna hos konstmuseer världen över. Debutfilmen kom 1996 och handlade om en annan av stor konstnär; Jean-Michel Basquiat.

Det var 2007 som Schnabel fick sitt genombrott som filmregissör med Fjärilen i glaskupan. Filmen, som bygger på en verklig händelse, berättar om den framgångsrike moderedaktören J-D Bauby som efter en hjärnblödning drabbas av locked-in-syndrome. Han är helt förlamad och det enda han kan röra på är sitt ena ögonlock. Hans intellekt är dock helt intakt. Schnabel skildrar med pression känslan av att vara fånge i sin egen kropp. Genom originella bildkompositioner blir filmen en vacker betraktelse av livets sköra tråd.

I sin nya film Miral skildrar Schnabel ett barnhem i Palestina. Berättelsen sker med hjälp av två tidsaxlar. Dels får vi följa hur barnhemmet grundas under 1940-talet och dels får vi följa Miral som under 1980-talet växer upp i barnhemmets regi. Det är en berättelse som har ambitionen att från marknivå skildra Israel-Palestinafrågan och dess historia från 1948 fram tills nu. Barnhemmets kamp för bildning istället för våld  kontrasteras av Mirals växande intresse för en radikaliserad politisk kamp.

Filmen och dess ämne som skiljer sig från Schnabels föregående verk. Schnabels tidigare tydliga kopplingar till konsten är borttagna och ersatt med efterkrigshistoria och politiskt drama. Bakgrunden finner vi hos manusförfattare och tillika sambo Rula Jebreal. Hon är en av de tusentals barn som har överlevt och fått en trygg uppväxt tack vare det palestinska barnhemmet. Även om det tudelade berättarperspektivet inte är helt lyckat, så förenas i Miral Schnabels känsla för filmmediet med Jebreals jordnära realism. Det är en fin symbios.

Text: Petter Ericsson