Film: Maktens män

Clooney har gjort det igen. Med regissörshatten på visar han att talangen sträcker sig längre än skådespeleriet. Så pass mycket att han regisserat, skrivit manus och skådespelat i sin senaste film, Maktens män. Denna gång ser vi intriger och rävspel inta den politiska arenan, där alla medel är tillåtna för att ta sig uppåt och bli krönt till högsta hönset. Publiken får chans att ta en titt bakom stängda dörrar där ”maktens män” visar sig vara allt annat än politiskt korrekta…

Vi ser politik, patriotism och ett presidentval ageras ut med den amerikanska flaggan som bakgrund. I ett yrke där kostymklädda herrar ger ifrån sig vita leenden, slänger ur sig slagord och utlåtanden varken kan bekräftas eller förnekas ser vi den unga och hoppfulla Stephen Myers (Ryan Gosling) arbeta som pressekreterare till presidentkandidaten, Mike Morris (George Clooney). När Myers snubblar över en politisk skandal som kan hota Morris chans till president bryter helvetet löst och fortare än Myers hinner säga ”ingen kommentar” är smutskastningen i full gång.

Filmen har en moralisk underton, där Morris och Myers presenteras som två sidor av samma politiska mynt. Karaktärernas snövita idealism befläckas snabbt av korruption och Morris får ta i med hårdhandskarna för att hejda en sexskandal från att läcka ut. Clintonreferensen går inte att missa, och som Gosling så snyggt uttrycker det i filmen ”You can lie, cheat, start a war, you can even bankrupt the country, but you can’t fuck the intern.” Myers drar dock det korta strået, och tvingas också spela fult för att inte mista sin del av maktkakan.

Clooneys tidigare triumfer som regissör har gjort att tunga namn ställt sig bakom hans skötebarn. Paul Giamatti och Philip Seymour Hoffman har hoppat på projektet och ger starka skådespelarinsatser, där de levererar kvicka repliker med bitande eftereffekt. Gosling tar inte ett felsteg och visar att han allt platsar bland de stora grabbarna. Med ett starkt manus som skickligt utförs av Hollywoods elit är Maktens män ett klyftigt drama med politisk spets. Politikens korridorer ekar korruption och visst är det som ordspråket säger ”lika barn leka bäst”.

Text: Caroline Thörnholm