Film: Livet efter detta

Eastwood och Damon duar ihop sig på nytt efter framgångarna från Invictus – de oövervinnerliga. Denna gång är det inte ett historiskt idrottsdrama som förenar de två, utan ett globalt drama, som sträcker sig jorden runt. Trots sina dryga 80 år är Eastwood fortfarande ett namn som klingar starkt i filmvärlden. Generationer har sett honom spela ärrad, machohjälte med stadiga rötter i spaghetti western. Nu håller han sig dock bakom kameran och är bioaktuell med sin senaste film Livet efter detta, där döden otåligt står knackandes och försöker ta sig in.

Tre historier flätas spretigt samman, där landgränser överskrids och vi befinner oss i en limbo mellan liv och död. Vi träffar Marie, (Cécile De France) en framgångsrik tv-journalist i Frankrike, som hamnar mitt i en tsunami men kommer undan med livet i behåll. Hennes nära död startar ett sökande efter svar. Samtidigt i San Francisco får vi upp ögonen för ensamme
George, (Matt Damon) som kan prata med de döda, men som desperat försöker fly från talangens axlande förpliktelser. Cirkeln sluts i London, där vi får träffa tvillingpojkarna Marcus (Frankie McLaren) och Jason (George McLaren), vars mamma kämpar med flaskan. När ena brodern dör vill Marcus desperat komma i kontakt med honom igen.

Skådespelarinsatserna är svaga och ojämna. Det är svårt att skaka loss bilden av Damon, som springande agent i Bourne trilogin, och visst rycker det till i skrattmusklerna när man ser en biffig Damon, som med slutna ögon kommunicerar med de döda. Tvillingpojkarna brister i att övertyga och är inte närheten av att konkurrera med de stora barnskådisarna. De France är inte mycket bättre, med sin knaggliga engelska och verkar vara näst på tur att försöka gå i Audrey Tautous fotspår och sätta Frankrike i Hollywoods blickfång. Filmens internationella ambitioner ger inte den wow-effekt som är tänkt utan gör istället att manuset känns tungt och ansträngt.

Filmen petar också in en romans i dramat och spelar flitigt på romkom tangenter. När Marcus börjar på matkurs står han ensam vid sitt kök utan partner, och lägligt uppenbarar sig en attraktiv kvinna för att fylla den tomma platsen. Eastwood vill mycket och rör sig fritt mellan länder och genrer men faller platt. Filmen griper inte tag i publiken, utan stryker en behagligt men förglömligt längs axeln. Eastwood må vara ett namn som fortfarande väger tungt, men det räcker inte. Det är för många missar med bristande skådespel, svagt manus och igenkännligt slut. Nej Clintan, den gubben går inte.

Text: Caroline Thörnholm