Film: I´m still here

Joaquin Phoenix stod på toppen av sin skådespelarkarriär. Han hade nyligen hyllats och mottagit sin andra Oscarsnominering för sin rolltolkning av Johnny Cash i filmen Walk the Line. Allt kom att förändras och resultatet ser vi i I´m still here.

Hösten 2008 meddelar Phoenix att hans tid som skådespelare är över och att han i stället ska inleda en karriär som rappartist. Till en början är det ingen som tar honom på allvar men Phoenix håller envist fast vid sitt beslut och nobbar alla erbjudande om filmroller. Samtidigt odlar han långt skägg och lever upp till rockmyten med överkonsumtion av droger och kvinnor. När han några månader senare medverkar i David Lettermans talkshow drar den stora mediekarusellen igång. Phoenix har gått upp i vikt och går knappt att känna igen. Letterman skojar friskt med en förvirrad Phoenix som uppträder världsfrånvänd och fåordig. Skandalrubrikerna avlöser varandra på tidningarnas löpsedlar.

I´m still here faller inom genren för mockumentär, som har kommit att bli allt mer populär. Fritt översatt är det en form av fejkdokumentär. Genren blev ett begrepp 1986 med filmen Spinal Tap som parodierar ett misslyckat hårdrocksband och deras tuffsnälla image. I Sverige har genren i första hand visats på teve genom filmer om den uppdiktade kuplettsångaren Harry Victor och den påhittade konspirationsteorier kring fotbolls-VM 1958. I I´m still here spelar Phoenix rollen som kändis på dekis medan omgivningens förvånade uppsyn fångas av regissören Casey Afflecks kamerablick. Phoenix och Affleck vill spegla kändiskulten och mediernas hänsynslösa jakt efter skandalrubriker. Ambitionen har varit att skapa en manlig variant av Britney Spears, vars mentala hälsa och familjeproblem i detalj skildrades i offentlighetens ljus likt en modern golgatavandring.

Det fanns de som tvivlade på äktheten i Phoenix påstådda karriärbyte. Anklagelser om PR-kupp dök upp relativt tidigt i projektet, men männen bakom filmen stod på sig. När det var dags för premiär i Cannes tidigare i år hade Phoenix återgått till sitt tidigare välrakade utseende och tillstod att det hela var en iscensatt bluff. Samtidigt satt regissören Affleck i intervjuer i Cannes och höll fast vid att allt var på riktigt.

I ett kort ögonblick skildrar filmen medie- och nätmobben som har kommit i rullning. Det ger en skrämmande bild av offentligt hat som framkallas i kändishysterin kölvatten. Det är i denna sekvens som filmen lever upp till sitt syfte och faktiskt har något att berätta om vår samtid. Men tyvärr är filmen i huvudsak fylld med Phoenix i privata situationer, vilket varken är intressant eller imponerande att skåda när man vet att det hela är en bluff. När Phoenix möter P Diddy respektive Letterman blir han överkörd. De behandlar honom effektivt avvisande men med respekt.

Phoenix och Affleck fick mig osökt att tänka på den där killen på högstadiet som skröt om han var tjejernas favorit (det finns någon sådan på alla skolor och arbetsplatser). I ett utslag av hybris och för att bevisa sin tes, frågade han därför ”chans” på samtliga tjejer i klassen, med övertygelsen om att alla skulle säga ja. Så blev det inte riktigt. Istället fick det misslyckade experimentet till följd att killen framstod som värsta loosern. Något som båda könen kunde enas om. Phoenix och Affleck gör med I´m still here samma fåniga högstadiegrej – de försöker framstå som de coola killarna som besitter en position att lura hela Hollywood. Men de blir inte bara avslöjade, de blir också helt nivellerade.

Text: Petter Ericsson