Film: Honung

Höstens vackraste film kommer från Turkiet och är signerad Semih Kaplanoğlu. I Honung är varje scen en välkomponerad tavla och filmen vann välförtjänt Guldbjörnen vid årets filmfestival i Berlin.

Honung utspelar sig i Anatolien och handlar om den unge pojken Yusuf. Han trivs inte speciellt bra i skolan. Klasskamraternas blickar får honom att stamma och när det är dags för rast och lek lämnas Yusuf ensam kvar i klassrummet. Han blir inte utsatt för regelrätt mobbing men däremot får han tidigt erfara hur kylslaget det är att stå utanför den sociala gemenskapen. Värmen och livets glädjeämnen erbjuds istället genom de kärleksfulla föräldrarna och i hemmets lugna vrå. Hemma och under föräldrarnas beskydd fungerar studierna. Den omgivande naturen väntar förföriskt och är en värld att nyfiket utforska. Yusuf följer med sin far på långa vandringar genom skogen. I faderns sällskap är Yusuf ingen stammande pojke utan en ung man med livsaptit.

Yusufs far är bioodlare och de inkomster som honungen kan ge är livsnödvändiga för familjens försörjning. När en förbryllande sjukdom brister ut bland traktens bin tvingas fadern att utvidga sitt insamlingsområde. Han bestämmer sig för att söka honung i ett svårforcerat och riskabelt bergsområde som ligger långt bort från hemmet. Faderns frånvaro blir längre än beräknat och i hemmet växer oron över att något har inträffat. Yusuf bestämmer sig för att ge sig ut i skogen för att söka rätt på sin far. Trots att han är välbekant med den omgivande naturen, efter alla vandringar tillsammans med fadern, så framstår nu skogen som både djupare och mörkare.

Varje tagning i Honung är nogsamt komponerad. Genom att använda fast kamera skapas scener som blir till visuellt förföriska tavlor. Endast konst från de stora mästarna är rättvis referenspunkt. Motiven är vardagliga men med osedvanlig färgprakt och detaljrikedom. Ett glas mjölk, den unge pojkens spegelbild i en lerpöl på en skogsväg, eller en bro över en fors, är bilder som i Kaplanoğlus händer blir till skön poesi. En scen är särdeles genialt i sin konstruktion. Det är när Yusuf smyger ut i kvällsmörkret och dricker några klunkar vatten från en plåthink, samtidigt som månen reflekteras i vattenytan. Att med kupade händer fånga månen och skölja ned den med friskt kallt källvatten är en tårframkallande vackert både som tanke och metafor.

Text: Petter Ericsson ©