RSS Feed for This PostBenshi om...

Film: Får jag lov- Till den sista dansen

far_jag_lov_affisch.jpgDet var en av dom där blåsiga februaridagarna under Göteborgs Filmfestival. Efter filmsnack med en god vän över en kopp varm choklad var det dags  att titta på filmen med den färgglada affischen. Jag slank in i den halvfyllda salongen på Biograf Draken och såg premiären av Får jag lov- Till den sista dansen. En dansbandsfilm som turligt nog undviker att göra sig lustig med lättköpta skämt, utan istället berättar om ett kulturellt fenomen med insikt och värme.

Joakim Jalin berättar i sin film om genren dansbandsmusik, dess utövare och entusiaster. Oavsett om man gillar musiken eller inte, så får man konstaterar att dansbanden var enormt stora i Sverige under 70-talet.

Idag intar genren inte samma framskjutna position. Den kulturella statusen är låg och dansrestaurangerna och natursköna dansbanor är nedlagda respektive igenvuxna. Trots det beräknas fortfarande över 100 000 svenskar svinga sina lurviga till dansbandsmusik varje helg.

Jalin bygger upp sin film kring flera olika element. Vi får se super-8:a filmer från 70-talet och Jalin berättar om sin egen bakgrund som dansbandsmusiker. Vi får följa Kjell, som efter avslutat skift som truckförare på ett mejeri åker direkt till en spelning och knäpper på sig gitarren. Vi får följa Flamingokvintetten på turné och Hasse Carlsson som besöker en förfallen dansbana där Flamingo spelade för trettio år sedan. Men det som ger filmen liv och själ är mötet med Flamingokvintettens riktiga hard-core-fan Bosse. Vid första mötet med Bosse framstår han som en kuff, men hans kärlek till dansbandsmusiken är genuin. Han är på plats var helst Flamingokvintetten spelar. Ofta med en videokamera i högsta hugg för att föreviga dansbandskvällen. Två veckor i månaden jobbar Bosse till sjöss. I en av filmens slutscener får vi se honom sitta i sin lilla hytt. Han tittar på sina videoband. Minns kvällarna och musiken. Han längtar efter sin fru. Det är starkt och filmens bästa scen. Den visar att dansbandspubliken har både hjärta och hjärna.

Joakim Jalin (i mitten) efter premiärvisningen på Biograf DrakenFår jag lov- till den sista dansen är en bra film. Inte brilliant eller nyskapande, men den beskriver en musikalisk epok på ett relevant sätt. Filmen lyfter också ett fenomen som är förbisett inom media och kulturkretsar. Joakim Jalins främsta bedrift med filmen är att han på detta sätt har dokumenterat historien om dansbandsmusiken. Därutöver har han också bevarat några av de berättelser som dess musiker sitter inne med efter oändliga mil i turnébussar och spelningar på märkliga platser. Filmen går upp på Folkets Bio idag (22/2) och kommer även att visas på SVT under hösten.

Omdöme: 3

Fotnot: Ibland diskuteras Sweden Rock Festival. Utgångspunkten brukar vara att det numera är Sveriges största musikfestival och vidare hur man skall tolka att hårdrocken som tidigare var utskälld arbetarklasskultur numera är folklig och mainstream. Sweden Rock hade förra året 29 000 besökare. Malungsveckan (dansbandsfestival i Dalarna) hade 38 000 besökare. Jag vet inte vad det betyder, eller hur man ska tolka detta fenomen. Men kultursidornas och kulturetablissemangets förringande av dansbandsmusiken gör genren till vår tid punkigaste.

Vill du läsa mer om filmen?
Michael Tapper på Sydsvenskan tyckte Får jag lov var okey. Svenska Dagbladet skriver kort men relativt gott om filmen. Här hittar du Jalin Film.com.

Av: Petter Ericsson, copy Benshi.se

Tipsa om artikeln / Lägg som bokmärke:
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google
  • Live
  • Pusha
  • TwitThis
  • MySpace

Trackback URL

RSS Feed for This PostKommentera