Film: Eleganten från vidderna

På fredag (110401) sänder Svt 2 dokumentären Eleganten från vidderna – Eddie Meduza. Det är en film som första gången visades under Göteborg Filmfestival 2010. Filmen fick ingen biografdistribution utan gick direkt till dvdhyllan. Spridningen av filmen har varit ringa utanför den trogna fansskaran. Hanteringen av Eleganterna från vidderna är ett exempel på det bistra filmklimat som vi lever i och där amerikansk spektakelfilm är allenarådande på svenska biografdukar. Därför är det glädjande att filmen nu visas i Svt, om än i en förkortad version.

Jag såg filmen en onsdagseftermiddag vid dess premiär. Salongen var utsåld. Bredvid mig satt en snubbe och drog i sig en kvarting billig whiskey. Det var kontrastrikt till den annars städade festivalpubliken. Men whiskeystanken blev också på ett märkligt sätt en hyllningsakt till idolen på den vita duken. Det spred en aura av vemod och rock n roll på en och samma gång. Den tomma flaskan under biofåtöljen efter filmens slut etsade sig fast i mitt minne. Det blir ingen whiskey för min del till morgondagens tevevisning, men möjligen en grogg med grappo. Här är min recension så som den skrevs, tidigt i februari förra året.

 Errol Nordstedt föddes 1948 och får en brokig barndom. Familjen är splittrad och lever ett kringflackande liv. Sällan går Errol i samma skola under ett helt läsår. Mobbningen och utsattheten kommer som ett brev på posten.

Errol bestämmer sig tidigt för att bli rockstjärna med revanschen som drivkraft. Han skriver under 1960- och 1970-talet ett gäng låtar som hamnar på svensktoppen. Fast då framförda av andra artister än honom själv. Han startar några band och spelar både rock och dansbandsmusik som tiden påbjuder. Med tiden skaffar han sig ett flertal alias som artist, däribland E Hitler. Men det är som Eddie Meduza som han i början av 1980-talet får sitt stora genombrott. Det blir utsålda folkparksturnéer trots att radion vägrar att spela hans musik och tidningarna förfasas över Meduzas vulgariteter.

Errol Nordstedt är en stor personlighet, eller kanske rättare sagt en person med flertalet personligheter. Han visar många gånger prov på att vara begåvad, det vittnar hans lärare om, han besitter en musikalitet som saknar motstycke. Han kan när som helst spotta ut sig en låt. Han kan skriva och spela in 8 låtar på en kväll. Samtidigt är han konstant berusad och gravt alkoholiserad. Blott 53 år gammal dör Nordstedt som en följd av sitt missbruk.

Vännerna vittnar i filmen om en Nordstedt som en god kamrat, urusel familjefar och pappa, rolig, arg, begåvad, briljant musiker och stundtals fullständigt odräglig. Allt i samma person. Det är en styrka att filmen inte väjer för det mindre smickrande sidorna.

Att ta ställning till filmen blir i delvis att ta ställning till artisten Eddie Meduza. Jag har aldrig gillat hans texter. Musikaliskt är han dock helt i nivå med, eller bättre än, det mesta som idag spelas på den svenska dansbands-, svensktopps- eller schlagerscenen. Utan tvekan handlar Eddie Meduza om ironi. Men det är inte alltid en rolig ironi. Att sjunga ”mera brännvin” samtidigt som man bokstavligen super ihjäl sig är inte roligt. Att sjunga ”fruntimmer är madrasser med hål i” är inte heller särskilt kul. Samtidigt charmas man stundtals av Meduzas pojkaktiga snopphumor, just för att den är befriande naiv.

Några rader ifrån mig sitter en kille och drar i sig en kvarting med billig whiskey under filmens gång. Jag antar att det är en hyllning till Eddie Meduza, en sorgbestruken hyllning.

Filmarnas bidrag till eftervärlden är bevarandet och insamlandet av allt material som Nordstedt producerade och det finns troligen material till fler filmer. Han videofilmande konstant sitt liv. Spelade in radioprogram och hemgjorda talkshows och humorprogram. Han skrev över tusen låtar, men ingen vet med säkerhet. Det kanske är det dubbla.

Eleganten från vidderna – Eddie Meduza är ett fint porträtt av en man som är svår att inte tycka om. På gamla köksbonader brukar det broderas ordspråket ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Errol Nordstedt var en sådan ros.  

Text: Petter Ericsson