Film: Cornelis

För att gå rakt på sak – filmbiografin Cornelis är helt okej och med svenska mått mätt till och med bra en film. Den får dig att nynna på sköna Cornelislåtar i flera dagar framöver. Det finns sämre anledningar att gå på bio.

Filmen Cornelis tillhör en av årets mest haussade och emotsedda premiärer. Den har flera av de beståndsdelar som väcker publikens och kritikernas intresse. När Aftonbladet inför millennieskiftet utsåg 1900-talets mest betydelsefulla svenska rockartister, rankades Cornelis Vreeswijk som nummer ett. Han är vår Bob Dylan, Pete Seeger, Hank Williams och Rolling Stones i en och samma person.

Den nu aktuella spelfilmen är inte den första filmen om Cornelis Vreeswijks liv. Tom Alandh gjorde redan 1998 en dokumentär om musiklegenden. Namnet på Alandhs dokumentär är även den Cornelis och likheterna upphör inte där. Scener och val av musik är i flera fall identiska. Amir Chamdin (regi) och Antonia Pyk (manus) har i den nu  aktuella spelfilmen valt att berätta om Vreeswijks liv i kronologisk ordning. Den som kan sin Vreeswijk (eller har Alandhs dokumentär i färskt minne) kan bocka av viktiga händelser en efter en.

I filmens början hör vi Vreeswijk  presentera en av sina låtar under en konsert. Mellansnacket avslutas med ”det här ett porträtt av en kille som finns… men det är inte jag”. Det är en inledning som öppnar upp för att Chamdin vill åstadkomma en fri tolkning av Vreeswijks liv och drömmar, men slutintrycket är att filmen relativt pliktskyldigt redogör för de historiska fakta som finns kring trubaduren. En sådan redogörelse kan vara av intresse och likaså locka publik, men som filmberättelse tenderar det att bli något torftigt. Den förtrogne som söker efter något som kastar nytt ljus över personen eller artisten Vreeswijk, söker förgäves.

Förenklat kan man påstå att Cornelis Vreeswijk hade tre levnadsbanor – trubadur, familjefar och riksbuse. Idag är det som enastående trubadur och låtskrivare vi minns honom bäst. Privatpersonen och familjefadern Cornelis var komplex. På samma gång blyg, tillbakadragen och mycket vänlig, men samtidigt med stora alkoholproblem, svartsjuka och ständiga kvinnoaffärer. Att Vreeswijk hade en osviklig förmåga att hamna i blåsväder och på kvällstidningarnas löpsedlar har allt mer fallit i glömska. Tur är kanske det? I skenet av dagens medievärld vilar det närmast ett idylliskt skimmer över hans förseelser som då orsakade skandalrubriker.

Chamdins film Cornelis är ett oklanderligt porträtt av Cornelis Vreeswijk. Sakligt samtidigt som filmen inte väjer för huvudpersonens mörkare sidor. Det är gott så. Livet som gestaltas är svängigt och anekdotrikt nog för timtal av filmatiseringar. Ändå saknas det riktiga lyftet. Fotot är snyggt och musiken är naturligtvis fantastisk. Hans-Erik Dyvik Husby är porträttlik i sin gestaltning. Inte minst med ögonen lyckas Dyvik Husby förkroppsliga Vreeswijks omtalade blick som både var förförisk och nallebjörnslik. Dialogen skaver däremot. Kanske beror det på att man försöker fånga en annan tidsepok, kanske beror det på språkförbistring? Det finns en scen, i raden av flera, där replikerna sviktar betänkligt. Cornelis anklagar sin gravida hustru för att barnet hon bär på inte är hans (en händelse som i likhet med mycket i filmen är hämtad från verkligheten). Denna anmärkningsvärda beskyllning levereras med ett mycket bristfälligt skådespeleri vilket gör att scenen faller platt. Filmen tappar i tempo och dynamik. Som åskådare blir man i första hand en betraktare och inte känslomässigt engagerad.

Slutligen får Vreeswijk sin revansch och gör en bejublad spelning på Roskildefestivalen. Det är filmens emotionellt starkaste ögonblick men samtidigt förvånansvärt tafflig skildrat med ett gäng mindre lyckade publikbilder. Förgäves kämpar kameran med att försöka skapa illusionen av ett publikhav utifrån ett fåtal hopfösta statister i 80-talsmundering. När man ställer denna scen mot de tekniskt väl genomförda och fina 60-talsscenografin i filmens inledning, så funderar man onekligen på varför en av filmens viktigaste scener inte gjordes bättre.

Jag har skrivit det förut och kommer troligen att skriva det igen – Sverige är ett litet filmland. Sverige är överhuvudtaget ett litet land och svenska är ett språk med minimal spridning. De ekonomiska konsekvenserna av detta avspeglas tydligt i dyra och personalkrävande projekt, inom kulturens område särskilt märkbart inom film. Man kan dra paralleller med sportens värld. I resurskrävande lagidrotter, läs allsvensk fotboll, rankas Sverige kring plats fyrtio i Europa. Om filmen Cornelis hade varit ett fotbollslag hade den legat etta i allsvenskan.

Text och © Petter Ericsson