Kl. 19.00 – Benshi gör nedslag i Kulturnatten

Benshi har dykt ned i Kulturnattens digra schema och presenterar några av kvällens och nattens intressanta programpunkter.

19.45 – Bibliotekens roll som kulturförmedlare

Malene Jensen, litteraturskribent på Benshi, samtalar med Joacim Hansson, professor i biblioteks– och informationsvetenskap, om en biblioteksvärld i förändring. Joacim Hansson är i vår aktuell med essäsamlingen Folkets Bibliotek?.

20.30 – Kulturnatten och det lokala kulturlivet

Vad säger Kulturnattens utbud om Växjös kulturliv? Ett samtal tillsammans med inbjudna gäster.

Läs mer på Växjö Konsthalls hemsida

I över fyrtio år har Leonard Cohen vandrat in och ut ur mystiken så många gånger att den har fastnat på hans kostym. Idag är sjuttiosjuåringen lika mycket ett populärkulturellt begrepp som en artist och poet. På samma gång självklar och omöjlig att ta förgiven har Cohen stöpt sin egen form av ton och poesi, rik på skiftningar men också omisskännligt välbekant.

Albumtiteln gör gällande att gamla idéer ryms inom omslagspärmarna till artistens tolfte studioalbum. Det är förstås alldeles sant. Här finns många av de livsfilosofiska tanekfrön som Leonard Cohen genom karriären har odlat och låtit växa till sånger att besjunga livets många skeenden med.

Således är Old Ideas också en tämligen bekant musikalisk resa mot frälsning av sexuell, andlig och konstnärlig karaktär. Det hela oklanderligt tonsatt och med ständiga följeslagarna Sharon Robinson och systrarna Charley och Hattie Webbs stämmor som silverkantade komplement till Cohens alltmer härjade bariton.

Det är ömsom fatalistisk, ömsom hoppfull musik, den här gången inramad av en, förmodligen ofrånkomlig, medvetenhet om existensens oundvikliga slut. Nog för att Cohen aldrig har varit främmande för att skriva om åldrandet och alltings förgänglighet, men det är mer påtagligt här, närvarande i hart när varje ton.

»I’ve got no future/I know my days are few/The presence’s not that pleasant/Just a lot of things to do/I thought the past would last me/But the darkness got that too.« sjunger han i bluesen Darkness, en lika konfrontatorisk som accepterande förlikning med det hotfulla slutet.

Men det är inte bara döden Leonard Cohen vill göra upp med. Också den egna konstnärspersonan får utstå närgången granskning. Som i öppnande och snyggt stråkaccentuerade Going Home där raderna »I love to speak with Leonard/He’s a sportsman and a shepherd/He’s a lazy bastard/Living in a suit« följs upp av självrannsakande medgivanden om att artisten trots viljan att förmedla visdomsord mest är en nickedocka i inspirationens händer.

Old Ideas är stundtals ett självupptaget album, men det är också utlämnande och ärligt i sin strävan att belysa livet och livet bortom livet med filosofin, konsten och förvärvade erfarenheter som enda hjälpmedel. Långt ifrån gåtfullt erbjuder Cohen en omsorgsfullt komponerad och genomgående välljudande inblick i det privata, som bakom ridån skvallrar om ännu outforskat dunkel.

Text: Mark Andersson
Omslag: Columbia

Info: Leonard Cohen – Old Ideas (Columbia/Sony)

Den gamla tanken om att själens förvandling är en förutsättning för världslig förändring tycks vila som ett outtalat ledord över Era svin. För all del utan andliga konnotationer men likväl som ett svajigt stöd till det liv som tecknas mellan pärmarna.

I rappa, ordrika dikter brottas författarjaget, eller duet beroende på hur läsaren väljer att positionera sig, med att komma överens med sig själv. I ett samhälle som har förlorat kontakten med kollektivet är det en många gånger tillsynes tröstlös kamp.

Så rör Era svin också vid levandets dunklare anhalter. I ett ohindrat flöde, fritt från skiljetecken och stränga regler och med en vilja att lämna mellanradernaläsningen hädan begrundas den lilla människans vilsenhet i det stora – kroppen, samhället och livet.

Anslaget är reflekterande och förvirrat. Stundtals förtvivlat grubblande över existensen och alltings slut skaver orden i hjärta, hud och organ och söker efter rumsligt hemmahörande såväl bakom skallbenet som i det sociala spelet.

Också skapandet, dess syften och drivkrafter skärskådas. Pennan och orden tillskrivs en förändringens makt och en möjlighet att stuva om i det skrivna som längtas efter i den handgripliga verkligheten. Kanske är det därför som orden också tillåts vandra fritt och mer eller mindre målmedvetet i samlingens tre längre dikter. Här tar sökandet fart och tankar färdas från flyktig tematisk hållpunkt till nästa. Avsnitten kan närmast beskrivas som det kitt som binder samman merparten av Era svins innehåll. Det blir ett komprimerat och rangligt hopmurat försök till någonting längre bestående.

Orden och det skrivna är lika mycket Era svins murbräcka mot verkligheten som det verkligas sammanhållande länk. Ordens opposition, den som förväntas av författaren och därför egentligen också borde ignoreras finns ändå här. Den är ständigt närvarande, i missnöjet och vilsenheten väntar den på riktning, men den behöver ta omvägar för att framstå som klarast. Det sker inte nödvändigtvis här och nu, men kanske senare.

Text: Mark Andersson
Omslag: Wahlström & Widstrand

Info: Mattias Alkberg – Era svin, 95 s. Wahlström & Widstrand, 2012.

Craig Finn är mest bekant som frontman i utmärkta Brooklyn-kvartetten The Hold Steady, ett band fördelaktigt konstruerat på lika delar beläst rockmusik och skarp, populärkulturell satir. På Clear Heart Full Eyes, artistens första soloförsök, finns dock lite av moderbandets dominerande estetik intakt. Istället sträcker sig Craig Finn efter ett mer självutlämnande anslag, lika mycket i ord som ton.

Med stöd i soul, blues och folkrock tar artisten ett steg tillbaka från burdusa punkinfluenser för att föda fram ett sugande ljudlandskap, där audiovisuella lekar med steel guitar, feedback, och försiktigt distad gitarr sätter snygga färgstick på de dominerande elementen – den akustiska gitarren och framförallt rösten.

Måhända äger Finn ett tämligen oansenligt vokalt uttryck, men rösten är alltjämt albumets verkliga fokalpunkt. Karaktäristiskt skorrig och släpig ligger den smart placerad långt fram i mixen, dess tekniska tillkortakommanden väl kompenserade av förmågan att bära alldeles briljanta små berättelser.

Likt en modern crooner diktar artisten om det unga men åldrande Amerika, katolsk skuld i bister relation till levandets oundvikliga överträdelser och om postmodern ensamhet i den mest socialt krävande av tider. Det är genomarbetad lyrik vars narrativ möter samtidens komplexitet med bett och avromantiserad eftertanke och som driver välkomponerade låtar som suggestiva öppnaren Apollo Bay, falskt ystra Jackson, Western Pier och stundtals referenshumoristiska No Future till mångbottnade och beaktansvärda stycken rockmusik.

Självsäkert i sitt minimalistiska anslag är Clear Heart Full Eyes ett välkommet komplement till Craig Finns ordinarie arbete. Mindre bokmalsmässigt och med en sällan blottad försynt touch kastar det välkommet ljus på artistiska kvaliteter som tidigare bara har kunnat skymtas i periferin.

Text: Mark Andersson
Omslag: Full Time Hobby

Info: Craig Finn – Clear Heart Full Eyes (Full Time Hobby/Border)

Lyssna i WiMP.

Som den första i en planerad årlig utgivning kom i dagarna antologin Hallon och bensin, den första i Brombergs nya poesiserie Blå Blixt. Sju unga röster har valts ut och de ger alla olika svar på frågan vad poesi kan vara idag. Resultatet är bitvis både intimt och färgfullt även om intensiteten och köttsligheten ibland lyser med sin frånvaro.

Inledningsvis är det svårt att inte reflektera över två saker. För det första, finns det inga poeter över fyrtio i Sverige? För det andra, är de som skriver poesi allihop kvinnor? Kanske är kommande utgivning mer inriktad på äldre poeter och kanske är det bara en slump att endast en av de sju är män, men den övergripande känslan är ändå att det saknas perspektiv i den här boken.

Men, åter till innehållet.

Lina Hagelbäcks utdrag ur Violencia som fått lov att inleda innehåller också det motsatspar som namnger antologin. Violencia är ett namn, en kvinna, en feberfest som bjuder både på hallon och på bensin. Hon är lika intensiv och full av färg och motsatser som den kompakta prosadikt Hagelbäck skrivit fram. Utdraget från Violencia är ingen språkrevolution, men det är välskrivet och det är god litteratur framförallt eftersom det stannar kvar och för att det vibrerar.

Det är prosadikterna som är de mest intressanta och som bär upp den här antologin. De uppbrutna strofdikterna har svårt att nå fram. Karin Bryggers ur Hushållsbekymmer, som följer bokens allmänna tema kring vardagsbestyr och det lilla livet, är ett undantag – men också där är dikterna som gränsar mot prosa bland de mest intressanta, som exempelvis hennes Bagarns blomma.

Mest omedelbar är Sofia Pulls Mot sorgen tar jag sorg. Här finns rörelse, både inombords och i den yttre världen. Pulls text handlar om att inte glömma bort att andas, om att ta ett steg i taget, om att vara tvungen att ta ytterligare ett steg. I den konkreta upprepningen blir upplevelserna självklara på ett annat sätt än i mycket av av den flyktiga poesi där distansen mellan poeten och läsaren ibland blir bråddjup på grund av för högt satta pretentioner.

Paradoxalt nog ger även det mer objektiva betraktandet en omedelbarhet i Andreas Svanbergs Filmvisning. Här lämnas alla känslor och reflektioner förtjänstfullt nog till läsaren och det handlar återigen om upprepningar. Film visas, berättelser berättas. Fokus på den inrutade arbetsdagen, vi ser, hör; känner nästan lukten från fabrikslokalen.

Det är svårt att sammanfatta vad Hallon och bensin som helhet förmedlar. Så ska ju antologin också handla om vad poesi skulle kunna vara. Boken är intagande formmässigt – lätt att plocka upp, lätt att lägga fram, lätt att bitvis tycka om. Som poetisk helhet är dock de bärande delarna ibland för svaga – de belyser förtjänstfullt varandra men de lyser inte alltid tillräckligt starkt i sig själva. Som sonderare av terrängen bland dagens unga poeter är samlingen emellertid både rättvisande och rättvis.

Text: Malene Jensen

Info: Hallon och Bensin av Casia Bromberg
och Sanne Näsling (red.) Brombergs Förlag