I mångt och mycket är Det definitiva drevet en kraftsamling, en laddad och väl sammanhållen popbomb, stor inte bara i de skarpa kompositionerna men också i den påtagliga fysikalitet som vilar inte under men i det elektroniska virvelvindandet.

Mycket av estetiken är bekant sedan tidigare, Ekelunds sång rider reverb och det fegas inte med syntetisk svulstighet. Men mest påtagligt är ändå hur albumet också utgör ett konkretiserande av ett musikaliskt ramverk som tidigare stundtals har uppfattats som lite trevande.

Det definitiva drevet är åtta spår eftertanke och frigjord experimentlusta med en musikalisk agenda som ljuder självklar i såväl lån som egensinne. Det är samlat och flödigt i det korta, kärnfulla, med det egna formspråket som närmsta referens.

Fortfarande här sätter tonen, en uppkäftig popdänga som gästas av Mattias Alkberg, vars Stockholm parafraseras snyggt i förbifarten. Låten är Ekelunds Kär och galen, något av en programförklaring och ett index över artistens musikaliska, geografiska och känslomässiga hemmahörande.

Det är en komposition vars mångbottnade och kärleksladdade språk lägger grund för utmärkta spår som explosiva singeln Supernova, en smygande atomsfärisk Första ljuset, den suggestivt drivna I din famn och uppsluppna Ymer II.

Visst kan man argumentera för att Ekelunds stundtals lite fladdriga, men antagligen också avsiktliga, rytm i förhållandet lyrik/musik stundtals sticker hål på ett i övrigt stabilt grundverk, eller att Sjätte februari-uppföljaren Landet utan gränser är väl övertydlig och besvärlig i sitt internaliserat exotiserande anslag. Men i mångt och mycket är det petitesser som har svårt att göra åverkan på det fina helhetsuttrycket.

Allra oftast hittar Magnus Ekelund & Stålet nämligen hem i det Definitiva drevets konsekventa och idéburet tjurskalliga form, där det tysta och sköra många gånger upplevs minst lika starkt som den färgrika bombasmen.

Text: Mark Anderson
Omslagsbild: Teg Publishing

Info: Magnus Ekelund & Stålet – Det definitiva drevet (Teg Publishing/Playground)

Få artister är på samma gång så konfrontatoriska och förtvivlat underhållande som Todd Snider. Han är en formidabel historieberättare och satiriker med vett nog att låta det klacksparkslustiga vila tungt på allvarets grund, omsorgsfullt inbäddat i smittsamma kompositioner.

Agnostic Hymns & Stoner Fables är Sniders första studioalbum sedan fina The Excitement Plan (2009) och en bekant historia för den som har följt artisten någorlunda väl genom åren. Här finns samma berättarröst, mån om att föra orättvisor till ljuset och med proletariatets väl och ve som subtilt outtalad agenda och musikaliska drivmedel. Men riktningen är tydligare här, det ordrika skojandet närvarande men mer tyglat.

Det är ett stildrag som smittar av sig på, eller kanske föds ur musiken. Skramliga gitarrer och ilskna fioler ger ett stökigare intryck än sist. Kompakt sammansvetsat riktar Snider sparkar mot evolutionskritiker och banker som i inledande In The Beginning och New York Banker, men bjuder också på karaktäristiskt lättsam countryrock i West Nashville Grand Ballroom Gown och eftertänksamma kärleksreflektioner som The Very Last Time.

Sina kvaliteter till trots har Todd Sniders musik stundtals lidit av väl segdraget raljerande, gissningsvis ett resultat av att ha för mycket att säga snarare än brist på artistiskt fokus. Agnostic Hymns & Stoner Fables far därför väl av det stramare handlaget och vinner i konsekvens på att artisten synnerligen framgångsrikt kokar ner själva kärnan i sitt artisteri till en kompakt men nog så mångbottnad helhet.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Aimless Records

Info: Todd Snider – Agnostic Hymns & Stoner Fables (Aimless Records/Border)

Dragana Mladenović. Foto: Nebojša Babić

På Rámus förlag släpptes nyligen diktsamlingen Släkten, skriven av den serbiska poeten Dragana Mladenović, som på hemmaplan både vunnit erkännande och skapat kontrovers. Släkten är en samling textfragment som i en kedja bildar en prosaisk berättelse om två familjers upplevelse av krig.

I den första av tre delar möter vi en serbisk familj som gömmer krigsförbrytaren Tiodor under NATO-bombningarna av Serbien i slutet av 90-talet:

”mamma sa att han var
en fin herre
och att jag inte skulle säga
något dumt vid matbordet”

Så subtilt i text, men så hänsynslöst i sak: Tiodor våldtar en av flickorna i familjen utan att det får några påföljder. ”tyst kom han in / i mitt rum // han luktade tvål // ***”. Familjen är ett strängt system, där kvinnorna får lida – och lida mycket – i tystnad. Helt klart handlar det om en allegori över ett patriarkaliskt samhälle utan några rimliga gränser för det första könet, där kvinnorna skräckslagna försöker leta sig fram genom sprickorna i männens lag. Också annars är detta en i stor utsträckning politisk bok som riktar ljus mot absurditeter i kollektivt beteende.

Vad som kanske är än mer intressant är att denna kvinnans erfarenhet hos Mladenović är mer specifik än så. Den är i linje med en uppfattning om att kvinnorna under de senaste krigen inom det före detta jugoslaviska territoriet lidit i ensamhet. Jag kommer att tänka på en strof hos den bosniska poeten Abdulah Sidran: ”tre hundra dagar av krig / men inte en enda blick från honom //  tre hundra dagar och lika många nätter / kriget har varken själ eller ögon”. Mladenović är mycket mer tålmodig i sitt tillvägagångssätt än att försöka samla erfarenheten i en eller ett par strofer – hon gör det med ett brett och komplicerat nät av ögonblicksbilder.

Väldigt imponerad blir jag av hur Mladenović skisserar relationerna familjemedlemmarna emellan med helt svaga streck, alltid med en osäkerhet på vad som egentligen är fallet och inte. Dikterna är som små, flertydiga ledtrådar: okontrollerbara och unika var för sig, på samma gång lydiga i den räcka som är det totala sammanhanget. Samhällsallegorin syns sålunda även här.

Andra delen av samlingen har formen av förhörsprotokoll med kolon som enda barriär mellan förhörsledare och förhörd. Samtidigt som replikerna liksom vävs samman, är de åtskilda av denna tunna – kanske till och med vidöppna – men ändå så solida gräns:

”var ni med i kriget: nej
vad gjorde ni då: släckte bränder
brann gjorde det: det gör det alltid
eld: och rök”

Den förhörda mannen håller på information om Tiodor, som förhörsledaren diskret skyddar. Det är en jakt efter identiteter i en protokollmiljö där kategorierna borde vara absoluta, men snarare är upplösta och omöjliga att sätta ihop till igenkänning. Kontrasten visar återigen Mladenovićs hantverkskunnande.

Lika imponerande är Djordje Žarkovićs närmast friktionsfria tolkningar till svenska som på ett väldigt precist sätt fångar ådran i det sydländska temperamentet, vilket jag föreställer mig är av stor betydelse om man vill förstå innebörden i begrepp som släkt och familj.

Sista delen handlar så om en ung bosnisk kvinna i Amsterdam som får besök av sin moster. Det visar sig att hon är där för att bevittna rättegången mot den vid det här laget Haag-åtalade Tiodor. Även hon har drabbats av hans makt och vålnadslika skepnad. Den absurda erfarenheten finns också här.

Först värjer jag mig mot ”Haag-erfarenheten” – är inte den personliga och kollektiva tragedin (i dess närmast antika bemärkelse) något som borde lämnas ifred från ”avslut”, ”gå vidare” et cetera? För varför måste detta slags narrativ sluta i ett slut? Kan inte erfarenheten bara få löpa vidare, såsom den gör på olika sätt hos miljoner människor utanför litteraturen? Systerdottern i dikterna uttrycker också en viss leda på mosterns desperation, på grund av vilken hon tvingas pausa sitt eget liv.

Men så småningom förstår jag Haag-delen på ett annat sätt. Poängen är, som jag föreställer mig det, offrens makabra bundenhet till sina förbrytare. Här kan man minnas gränsen av kolon mer som två låsta positioner. Dit förbrytaren går, måste också offret följa. Avslutet (eller slutet) finns där för att visa att det inte finns något slut. Mosterns resa till Nederländerna handlar om att följa en mans undergång och att synliggöra sin egen.

Man har kallat Mladenovićs narrativa stil för ”ett forcerande av det prosaiska uttrycket på bekostnad av det poetiska”. Mladenović har själv antytt ett slags ”poetiskt sabotage” i sina tidigare böcker. Kanske bör det helst förstås som ett slags manifestartat konstanterande, för jag ser poesin verkligen överallt.

Fedja Borčak

Släkten
Dragana Mladenović
övers. Djordje Žarković
Rámus förlag

»By accident or on purpose no one escapes alive«, sjunger Jenny Bohman i The Devil. Det är ett kallt konstaterande som kanske drabbar hårdare i hjärtroten med vetskapen om att sjukdom ryckte artisten ur jordelivet alltför tidigt.

Mycket lite av postumt utgivna One More Time uppges ha varit färdigställt vid tiden för Bohmans bortgång men sammanställs här med respektfullt och innerligt handlag av producenten Glen Scott. Resultatet är ett album som låter minst lika bra som 2009 års solodebut Coming Home.

Bohman ägde en av Sveriges kanske starkaste bluesröster, den bar ett uttryck som närmast minner om Bonnie Raitt men med en för all del säregen karaktär och klangbotten. Lite torrare här, naknare mot en mer avskalad ljudbild än på föregångaren framträder såväl röst som gitarrspel och artistens skarpa stilistiska känsla än mer omedelbara i sitt anslag.

Den burdusa och stundtals snyggt poptintade bluesrocken får stort utrymme på One More Time, understödd av kaxigt blås och körarrangemang finner den Bohman i levnadsglada men också eftertänksamma kompositioner som tidigare nämnda The Devil, atmosfäriska The Reason Why och The River. Men också mer tillbakalutade spår som pianodrivna Canary Row och avslutande What’s On Your Mind?, med artisten ensam på gitarr och sång, besitter påtaglig nerv.

Det “ofärdiga” utgångsläget märks kanske av, det är svårt att avgöra, men visst låter somligt här lite skakigt, som om förstatagningarna ohjälpligt har tilldelats slutgiltigt status. Men det skänker också albumet en omedelbarhet och ett angeläget känslospel som upplevs påträngande hudnära.

I den lovvärda viljan att bevara och slutföra arbetet med vad som kom att bli Jenny Bohmans sista produktion görs inte bara alltings förgänglighet till något högst påtagligt, One More Time blir också ett permanent levandegörande av en synnerligen talangfull artist vars tid i livet blev alltför kort.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Rootsy

Info: Jenny Bohman – One More Time (Rootsy)

Mer konsekvent sammanhållen än mycket på debuten Svart flagg är Supernova en kompakt popbomb, en kärlekssång i den elektroniska arenarockens bombastiska kostym. Den ljuder självklar i all sin naiva prakt där lyriken med närmast desperat närvaro pressas över ett synthtungt men påtagligt fysiskt driv.

Låten stärker inte bara bilden av Ekelunds pågående musikaliska utveckling, uppsluppet inkluderande i sin framtoning föder den också en naturlig övergång till EP:ns övriga spår, där det skvallras om influensernas betydelse och tolkningsföreträdets upplyfta roll i det egna artisteriet.

Vapnets Ge dom våld är en självklar anhalt i artistens estetiska upptäcktsresande. Egentligen urmjölkad stapelvara finner den ändå relevans i det omedelbart träffande känslospektra som öppningsspåret lägger ut mattan för. Den blir en svart kontrast, en allvarets skugga över den vilda euforin som uppmärksammar det känslostormande vågspelet i Ekelunds artisteri. Det är också där låtvalet blir som mest intressant. Musikaliskt vänder och vrider artisten inte nämnvärt på kompositionens ursprungliga musikaliska ramverk. Istället blir den en tydlig och nödvändig punktering av det oskuldsfulla navet i artistens musikaliska gärning.

Bäst här är dock den avslutande livebekantingen Tänder i taket, en tämligen obskyr Bingo-cover som kittlar med sin hudnära fysikalitet. Det är en låt som med pondus adopteras av Ekelund och som tämligen självklart har växt in i artistens kanon av låtar som finner sin största genomslagskraft i det lilla skildrandet av stora känslor.

Mer än något framstår Supernova som en nödvändig förberedelse inför det annalkande andra studiosläppet. EP:n blir ett nedslag i artistens här och nu som klokt blickar framåt med det musikaliska minnet ständigt närvarande i backspegeln.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Teg Publishing

Info: Magnus Ekelund & Stålet – Supernova (Teg Publishing)