Få artister är så tjurskalligt ovilliga att leva på gamla meriter som Chip Taylor, det märks såväl på den spretiga utgivningen som på en outsinlig produktionstakt. Nya Block Out The Sirens of This Lonely World följer tätt på fjolårets F**k All The Perfect People, men är en betydligt mindre lättsmält historia.

Det underliggande mörkret från föregångaren finns för all del välbevarat här, men det är mer kompakt och till förgrunden framlyft i skral instrumentering och ett närgånget mixat vokalt uttryck. Till färg och form minner albumet mycket om såväl Kris Kristoffersons existentiella skärskådningar på Closer To The Bone och Feeling Mortal som Neil Diamonds dunkla Home Before Dark.

Taylor berör livets förgänglighet, stundtals becksvart och undergångsbetonat andra gånger med bibehållen humor. Det är introverta betraktelser kring människan, hennes korta tid på jorden och osvikliga benägenhet till lika stora mått grymhet som kärlek.

Också någorlunda upplyftande spår som The Last Video och Get Me Back Even Again lämnar en bitter eftersmak i medvetenheten om tidens eviga flykt och människans kamp för och misslyckanden att förvalta den.

I mångt och mycket är Block Out The Sirens of This Lonely World ett album som står och faller med Taylors textförfattande. Det musikaliskt minimalistiska ramverket upplevs i allt väsentligt sekundärt och ständigt beroende av textflödets tilltal. Taylor skriver okomplicerat och naivt men med en förmåga att också låta de mest privata reflektioner upplevas allmängiltiga. Det ger en blek hoppfullhet som gör att albumets övergripande svårmod alltjämt upplevs försiktigt trösterikt.

Block Out The Sirens of This Lonely World är en sotig kanvas, befolkad av skeva karaktärer som söker bära såväl sina egna som medmänniskors bördor genom ensamhet, olycka och socialt och psykologiskt mörker. Det är också ett album som värnar om samvaro och mänsklig närhet i den mest tryckande av sorgesam enskildhet och ber en vardagens stilla bön om ljusning.

Mark Andersson

Info: Chip Taylor – Block Out The Sirens of This Lonely World (Rootsy)

Bob Dylan skrev My Back Pages som tjugotreåring. Redan då medveten om ungdomens strävan efter vuxenhet och med en hunger efter en snabb fix av ett helt livs erfarenhet att såväl skjuta genom blodet som att fylla poesin och musiken med. Det är ett längtande efter substans och en simulerad livsvisdom som maskerar eller blottlägger det egna sökandet efter självet.

På Det kommer aldrig va över för mig spökar åldern och vuxenheten med Håkan Hellström än mer påtagligt än på någon av föregångarna. Det är en vidareutveckling av positioneringen från 2 steg från Paradise, där den självinsikt som motade undan mycket av den hopplöse romantikern tilläts att stå i omedelbar förgrund.

Här äger inte nedmonterandet av den egna artistmyten samma dominans, istället får den stryka på foten för påbyggnationen av ett nygammalt jag. I nyckelfraser från spår som Livets teater och Det tog så lång tid att bli ung ryms en medvetenhet om åldrandet som i sammanhanget i mångt och mycket friskriver sig från det konstnärliga och nostalgiskt rotade mytologiserandet. Istället öppnas dörrar till ett friare musikaliskt språk.

Visst är uttrycket i stora drag fortfarande synnerligen bekant. Det är ett komponerande som artisten ryggradsmässigt behärskar och som idag är så grundligt inövat att det nästan blir tråkigt. Därför tjänar kompositionerna också mycket på sin nya klädnad där Hellström på allvar har kastat av sig den rufsiga popkostym som stod i slutgiltig och full blom på 2011 års album.

Det kommer aldrig va över för mig är lika kliniskt tillputsad som kompakt komponerad. Det ljuder mer U2-fernissa än Manchester-indie, mer fegt postpunk-flirtande än oblygt omfamnande av The Byrds och Tom Petty och med tämligen uppenbara passningar till Veronica Maggio och Oskar Linnros slicka hitlistepop.

Här finns en vilja att spränga det inrutat rutinbundna och det görs med enkla medel – förtjusande små körer, mekaniska rytmer, stiliserade spel med syntetiska nyanser och något så bagatellartat som ett stundtals återhållet och sänkt röstläge.

Men det nya uttrycket rymmer också en skevhet, ett obekvämt skruvande, som mest övertydligt demonstrerat i det teatraliskt osäkra stammandet i Du kan gå din egen väg, där artisten tycks vilja förtydliga att det här är en ny kostym att växa in i, eller kanske helt avfärda. Det är en obeständighetens rastlösa anda som kittlar lika mycket som den besvärar på ett stundtals forcerat men alltjämt ärligt och friskt experimenterande album.

Den gör också Det kommer aldrig va över för mig till en tämligen talande titel på ett verk som mest av allt framstår som ett litet soundtrack till viljan att komma i kapp sig själv.

Mark Andersson

Info: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (Stranded/Universal)

Steve Earle fortsätter att prångla ur sig album i stadig takt. Nya The Low Highway

Steve Earles fjortonde studioalbum, The Low Highway äger inte mycket av det väl sammanhållna formspråk som har genomsyrat merparten av artistens produktion under 2000-talet. Istället ser albumet Earle vända och bända på det vida spektra av musikaliska uttryck som har utgjort en närmare trettio år lång karriär.

Närmast minnande om 1997 års utmärkta genremix El Corazón spretar albumet i eklektisk lekfullhet, utan att för den skull göra avkall på vare sig brinnande nerv eller en tematisk röd tråd av påtagligt angelägen kapitalismkritik.

Bäst ljuder syrliga Burnin’ It Down, hjärtsnörpande avslutningen Remeber Me och den snygga New Orleans-sviten That All You Got?, Love’s Gonna Blow My Way och After Mardi Gras som följer fint på utmärkta This City från 2011 års I’ll Never Get Out of This World Alive.

Att somligt annat, som det halvdana försöket till samtidsironi, 21st Century Blues och den något utmjölkade country rock-bagatellen Calico County haltar en smula är alltjämt obetydligt smolk i en i övrigt välljudande bägare, där Steve Earle fortsätter att plöja sin fåra med tillsynes outtröttlig vitalitet och närvaro i ton och tanke.

Mark Andersson

Info: Steve Earle & The Dukes (& Duchesses)- The Low Highway (New West Records/ADA/Warner)

Magnus Ekelund tycks outröttligt produktiv. Tre album på lika många år har etablerat ett för artisten stabilt ramverk av synthtung popeufori, rik på såväl känslostormande botten som medveten samhällskommentar.

Måhända är det också den rasande produktionstakten som gör att artisten på nya Dödskult upplevs lägga i bromsen.

Ekelund har funnit sig bekväm i sin musikaliska kostym. Här är den tryggare och mer formsydd än på någon av föregångarna, medan den eftertänksamt introverta lyriken ger tydligare återklang i den självrannsakande tematik som genomsyrade debuten än i den mer allmängiltiga agenda som var Det definitiva drevet.

Det är på intet sätt ett bakåtsträvande återblickande, men ett kombinerat språk som ger en mer kompakt form till Ekelunds konstnärskap. Det äger starkt sammanhållande kvaliteter men blottlägger också skarvarna och ställer högre krav på bärkraft i samspelet mellan de välsvarvade beståndsdelarna.

Med minne och nostalgiska fallgropar i opposition som albumets huvudsakliga fokus förmår Dödskult stundtals att tända till i utmärkta spår som Svartöstaden, Dystopi/Lutak och avslutande Ut med dig i solen, med gästspel från Mattias Alkberg. Det är kompositioner som utmanar och ifrågasätter sin egen inneboende dualism i kampen framåt, med det förflutna som ett ständigt tyngande hot i bakhasorna.

Men här finns också en tendens att falla i riktningslösa återupprepningar som effektivt dödar kompositionernas interna kommunikation med varandra. Det blir ett stundtals tröttsamt ältande som tämligen banalt och på stället stampande stjäl mycket av den angelägna nerv som alltjämt ryms här.

Det är måhända petitesser till anmärkningar, Magnus Ekelund & Stålet förblir en av den samtida svenskspråkiga popens mest lyssningsvärda akter, men de gör alltjämt att Dödskult inte upplevs fullt lika omistlig som föregångarna.

Mark Andersson

Info: Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult (Teg Publishing/Playground)

Östeuropa genom Sällskapets lupp är så dunkelt, suggestivt och genomblåst av svartvita vindar att det närmast framstår som en grådaskig och tröstlös karikatyr. Det är en inte helt okomplicerad faktor att i ta i beaktande att resan över räls och kallhamrat vatten faktiskt är tecknad i feta och väl stiliserade penseldrag.

Mer lättbearbetat är då konstaterandet att trions (Niklas Hellberg, Pelle Ossler och Joakim Thåström) musik ändå fortsätter att engagera.

Nowy Port ser Sällskapet lämna nya spår över dystopiska ljudlandskap. Det är bekanta musikaliska trakter som, bortom den europeiska geografin alltjämt framstår som vidsträckta och gränslösa i det lika konsekventa som orädda utforskandet av elektronisk ödemark.

Komponerandet rymmer också klok måttfullhet som får Nowy Port att framstå som en mer välsammanhållen helhet än debuten. Förlitandet på de små nyansernas groende, här kittlande och långsamt infiltrerande, blir albumets verkliga bärkraft. Det äger bladvändande och mångfacetterade kvaliteter som långt överskuggar det något schablonartade yttre ramverket.

Men det är en styrka som också tydliggör en ökad diskrepans mellan musik och lyrik. Det redan nog så suggererande instrumentala uttrycket störs måhända inte av det vokala, men de stryper stundtals varandras attraktionskraft på ett för dramaturgin inte helt fördelaktigt manér.

Undantag finns förstås, såväl Bagatelle med spöklikt gästspel av Anna von Hausswolff som Del 2 och den av Bruno K. Öijer reciterade Var och en av oss är alldeles strålande exempel på sömlös växelverkan mellan ord och ton. Men Nowy Port ljuder alltjämt bäst när rösterna tystnar till förmån för instrumentalmusikens uttrycksfullhet.

Mark Andersson

Info: Sällskapet – Nowy Port (Razzia)