RSS Feed for This PostBenshi om...

Fantasyn och framtiden

Benshi på Eurocon 2011: Att fantasy blivit allt större och mer uppmärksammat i Sverige de senaste tjugo åren kan inte ha undgått särskilt många. Från översättningarna av David Eddings via Harry Potter-böckerna och Sagan om Ringen-filmerna till dagens våg av urban fantasy och HBO:s satsning på A game of thrones så har genren tagit allt mer plats i det populärkulturella medvetandet. Om man dessutom ser till framgångarna för serier som Battlestar Galactica och intresset för den nya svenska skräckvågen med John Ajvide Lindqvist i spetsen så borde man kunna tala om en renässans för det ickerealistiska berättandet.

Men riktigt så enkelt är det inte. Åtminstone var det inte intrycket som gavs under Eurocon – den europeiska kongressen för science fiction, fantasy och skräck – som arrangerades i Stockholm förra helgen. Där fanns en betydligt mer ambivalent inställning, både när det gällde genrernas ställning i kulturen och deras förmåga till nytänkande.

Även om tyngdpunkten låg på litteratur och till viss del filmer och TV-serier så förekom inslag som gjorde att det inte gick att ta miste på att det rörde sig om en SF-kongress. Det bjöds på workshop i klingonska förolämpningar och alvisk kalligrafi, på brädspel i kafeterian, på medeltidsdans och på ett kuriosakabinett som innehöll yetifotspår och andra fiktiva föremål. Dessutom erbjöds både öl- och teprovningar samt en fest som arrangerades av tillresta fans från olika länder.

Bland de gästande författarna fanns bland andra storheter som Elizabeth Bear, Ian McDonald och Charles Stross, och diskussionerna rörde sig från praktiska problem som kring skrivande i sig till frågor om genrens utveckling och kring dess förhållandet till mainstreamlitteraturen. Nyskapande och utveckling berördes under seminarier som behandlade inflytelserika romaner under 2000-talet och modernistisk SF under 60- och 70-talet liksom vilka möjliga efterföljare som finns idag.

Enligt seminariedeltagarna var litteraturen om framtiden bättre förr, åtminstone sett till vilket genomslag de nyskapande böckerna hade på genren som helhet. De stilistiska och tematiska ambitioner som var nyskapande under 60-talet har i stor utsträckning blivit en accepterad del av genren idag, vilket lett till att utrymmet för innovationer krympt avsevärt. Försöken att vara revolutionerande idag handlar till stor del om att blicka tillbaka till 60-talet för att se hur de gjorde då snarare än att försöka skapa något nytt. Ett undantag som lyftes fram var undergenren New Weird, där man medvetet strävar efter att bryta ner gränser; dels mellan SF, fantasy och skräck och dels mellan dessa genrer och litteraturvärlden i stort. Dock har den inte fått ett tillnärmelsevis lika stort inflytande på genren i stort, och om man tittar på översättningar till svenska blir det ännu tydligare. Där flertalet av 60- och 70-talets tongivande författare översattes så har det bara gjorts ett enda försök att introducera New Weird-författare för en svensk publik.

När man talar om mainstreamlitteratur i relation till SF/fantasy/skräck är det som avses inte nödvändigtvis frågan om försäljningssiffror och popularitet; det som definieras som mainstream är istället den litteratur som faller utanför ramen för de tre genrerna. Det gör att relationen mellan genre och mainstream blir problematisk: båda begreppen blir så pass breda att de blir mer eller mindre innehållslösa, samtidigt som det är oklart om det är popularitet, erkännande eller något annat som avses då man talar om inflytandet på mainstreamlitteraturen.

SF-kritikern John-Henri Holmberg diskuterade SF som en sorts paralitteratur som utgör ett eget litterärt fält vid sidan av den övriga litteraturen, ett fält som kännetecknas av författarens förhållningssätt – det spekulativa ”tänk om verkligheten förhöll sig på det här viset” – snarare än av form och innehåll. I grund och botten är det en intressant utgångspunkt, men det leder lätt till ännu luddigare definitioner än vad det vanliga genrebegreppet gör. Till exempel diskuterades det huruvida alternativ historia och framtidsskildringar per definition borde räknas som SF, och om författare som Margaret Atwood, Cormac McCarthy och David Mitchell egentligen skriver science fiction, oavsett vad de själva anser. Men att räkna dem som SF-författare är inte helt oproblematiskt, åtminstone inte om man tycker att författarens intentioner och förhållande till litterära traditioner spelar någon roll i genrediskussioner. Kan en författare som inte säger sig skriva SF verkligen räknas som en SF-författare?

Oavsett vilket svar man har på den frågan så sätter det fingret på en attityd bland kritiker. När en redan etablerad författare skriver en bok som skulle kunna kategoriseras som SF beskrivs den med epitet som visionär, nyskapande och att den använder icke-realistiska inslag för att komma åt djupa sanningar om den mänskliga existensen (t ex Oryx & Crake, The road och Cloud atlas). När en SF-författare gör samma sak beskrivs det inte överhuvudtaget. Till viss del beror det säkert på frånvaron av översättningar; av de böcker som nämndes under paneldebatten som det senaste decenniets mest inflytelserika SF-romaner finns inte en enda översatt till svenska. Men det finns också en föreställning om att SF enbart är orealistisk underhållning, och den hållningen sammanfattas bäst med Margaret Atwoods uttalande om att hennes böcker är spekulativ fiktion om mänsklighetens möjliga framtid, medan SF handlar om talande bläckfiskar i rymden.

Däremot har de senaste årens skräckvåg som inleddes med John Ajvide Lindqvists framgångar och som fortsatt med författare som Amanda Hellberg och Anders Fager fått ett positivt bemötande av kritikerna. Utgivningen av skräck skiljer sig från tidigare utgivningar av genrelitteratur i Sverige.

Runt millennieskiftet fanns det förvisso tendenser till en svensk fantasyutgivning men den följde i kölvattnet på tio års framgångsrika översättningar av engelskspråkiga serier, medan dagens skräckutgivning inte kommer som en följd av översättningar. Därmed riskerar den inte heller att ebba ut om intresset för översatt litteratur minskar, vilket var en starkt bidragande orsak till att den svenska fantasyutgivningen klingade av. I stor utsträckning handlar det ökade intresset för skräck om att det finns tillgång till nyskriven svensk litteratur, även om jag skulle vilja flika att de senaste årens översättningar av H P Lovecraft som getts ut av bland andra Vertigo och Ellerströms förmodligen haft en gynnsam effekt på utgivningen av genren. Dessutom är det en genre som på många sätt ligger närmare mainstreamlitteraturen än vad SF och fantasy gör. Både Lindqvist och Fager rör sig i igenkännbara miljöer som är fast förankrade i samtiden eller ett nära förflutet. Samtidigt ligger skräcken nära den mer våldsamma deckar/thrillergenren, och steget från en thriller om seriemördare till övernaturlig skräck är inte lika långt som till en helt annan värld, eller till en framtid där mänskligheten utvecklats till ett stadium där vi inte längre kan definieras som människor.

Just den aspekten utgör en stor del av lockelsen med litteraturen, samtidigt som den kan utgöra ett hinder för att nå ut till läsare som inte redan är frälsta. Det stora intresset för undergenrer som urban fantasy och paranormal romance som båda brukar utspela sig här och nu tyder på att det finns ett sug efter ickerealistisk litteratur som tar avstamp i världen så som vi känner den. Men samtidigt erbjuder fiktiva världar en annan möjlighet för författaren, som kan anpassa dem till romanens handling och låta dem utgöra en egen karaktär. Detta är föremålet för Stefan Ekmans avhandling i litteraturvetenskap som även den presenterades under kongressen. Genom exempel från Neil Gaiman och Robert Holdstock visar han hur de fiktiva världarnas uppbyggnad kan användas för att understryka och kommentera romanens teman, eller för att spegla de narrativa strukturer som författaren använder sig av.

Den alternativa världen och det alternativa behövs i allra högsta grad idag, bland annat för att ta tillvara de visioner och idéer vi har om hur vi ska tackla de problem vi står inför i framtiden. Vi behöver också genrerna för att komma vidare i en samhälls- och litteraturdebatt som fastnat i socialrealism, ironi och postmodernism. Framförallt skapar fantasy och SF möjligheten att vara någon annan, att på allvar ta sig utanför sin förståelsehorisont. Genrerna förtjänar – allra minst – en respekt som måste innebära betydligt fler spaltmeter än vad det gör idag. Och förhoppningsvis kommer etableringen av skräcklitteraturen och ungdomsfantasyn också att få förlagen att satsa.

 

Text:

Christopher Rosenqvist-Cutlip

Malene Jensen

Tipsa om artikeln / Lägg som bokmärke:
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google
  • Live
  • Pusha
  • TwitThis
  • MySpace

Trackback URL

RSS Feed for This Post1 Comment(s)

  1. Oskar Källner | Jul 4, 2011 | Reply

    Mycket intressant artikel.
    Tack!

Sorry, comments for this entry are closed at this time.