Ett folkbibliotek för alla?

Just nu pågår en intensiv debatt i (folk)bibliotekssverige som är intressant av flera anledningar. Framförallt är den intressant i relation till bibliotekens demokratiska och tillgängliggörande uppdrag, men också på grund av det enkla faktum att den är intensiv. För även om bibliotekariekåren inte är någon grå massa i hårknut och kofta, brukar vi i allmänhet inte göra så mycket väsen av oss. De få diskussioner som ändå uppkommer blir tacksamt diskursanalyserade i diverse kandidat- och mastersuppsatser, helt enkelt eftersom de är så få. Ofta är det istället författare eller journalister som, av ekonomiska eller nostalgiska skäl, står upp och försvarar biblioteken – eller i alla fall den bild av biblioteket som de envist håller fast vid.

Bilden av biblioteket är tyvärr ofta lika föråldrad och mossig som den är felaktig. Folk-, skol-, universitets-, företags-, sjukhus- och helt andra bibliotek skiljer sig åt på många punkter. På samma sätt är det med bibliotekarien. Ibland har denne inte ens någon titel som börjar på bib-, utan kan lika gärna vara en informationsspecialist. Delvis kan den här traditionella synen på biblioteket förklara den ilskna debatt som blossade upp häromdagen när Nacka Kulturnämnd beslutade om att lägga ut alla sina bibliotek på entreprenad.

I sådana här sammanhang är det framförallt två saker som brukar komma upp. Dels är det givetvis den huvudsakliga frågan – det eventuellt negativa i att lägga ut biblioteken på entreprenad – och dels är det frågan kring huruvida alla folkbibliotek ska erbjuda ungefär samma saker, det vill säga om de ska erbjuda någonting för ”alla” eller om de ska profilera sig. Den första frågan tenderar att bli onyanserad, förmodligen eftersom bibliotekarier som regel är väldigt vänsterorienterade. Men även om det inte blir så illa som vissa tror, är det ändå viktigt att reflektera över vad som kan hända i värsta fall.

Då det ligger många bibliotek nära varandra är en profilering nästan att föredra, som i Stockholm eller här i Malmö, där exempelvis Garaget har form av mer kreativ (ungdoms-) verkstad. Sådana mötesplatser kan behövas mer än traditionella bibliotek om tillgången till sådana är god. Men om det är längre mellan biblioteken så blir frågan genast mer komplicerad. Det är uppenbart att det särskilt i dessa fall inte fungerar att sälja ut biblioteken till folk som inte har någon grundläggande koll på bibliotekets djupgående uppdrag, som det demokratiska och tillgängliggörande uppdraget. (En aning om vad det går ut på kan ni läsa om i Bibliotekslagen. En del förbättrande ändringar av lagen är dock på gång.)

Folkbiblioteken kan inte alltid (snarare mycket sällan) drivas på samma sätt som vi driver företag, eftersom syftet knappast kan vara att det ska gå med vinst. Det finns potentiella kvalitativa värden i biblioteket och i dess personal som inte går att mäta i ekonomiska termer. Det gör det också problematiskt när verksamheten ska drivas mer “effektivt”, eftersom effektiviteten inte säger någonting om hur biblioteken fungerar på någon djupare nivå. Det är också mycket svårt att utvärdera någonting annat än kvantitativa värden, även om det går. Men visst är det möjligt att överlåta verksamheten till biblioteks- och informationsfolk som bildar personalkooperativ om de har några bra vettiga idéer som fungerar i den samhälleliga kontexten (det vill säga lokalsamhället).

Nu är det, som tur är, ungefär så det också gått till än så länge. I Nacka finns sedan ett par år Dieselverkstaden, som enligt Nacka Kommuns pressutskick ökat antalet besök och öppettimmar “ordentligt de senaste åren”. Dieselverkstaden är fint, men har en lite speciell inriktning som nog många tycker är kommersialistisk. De lockar bland annat unga killar, en målgrupp som annars brukar vara svår att nå, och satsar framförallt på det “folk vill ha”, det vill säga bestsellers som går att köpa i de allra flesta bokhandlar eller på nätet. Frågan är väl bara vilken typ av medier de övriga – de som inte ingår i kategorin “vanligt folk” (jag ska inte dra en parallell till verklighetens folk här, även om jag är frestad) vill ha.

Det tycks mig som om folk nu är rädda för att de övriga kooperativen kommer att gå samma “kommersiella” väg. Men varför måste det vara så? Det är väl knappast det som kallas valfrihet. Därför är det svårt att låta bli att hoppas på ett mysigt murrigt antikvariatsliknande bibliotek där det går att köpa små ekologiska kakor och rättvisemärkt kaffe. Ännu bättre hade det varit om biblioteket kunde samarbeta med något lokalhistoriskt arkiv och blanda gammalt föreningsmaterial med nästintill bortglömd feministisk filosofi samt läderinbundna obskyra poesivolymer.

Givetvis beror det mycket på vad Nacka Kulturnämnd anser är “bäst idéer för driften av biblioteket”, men det handlar också om vilka förslag de faktiskt får in. Upp till bevis, alltså! För ibland känns det som om det minst mossiga idag faktiskt vore att vrida tillbaka tiden en aning. Eller vad tycker du?