Essä: Phil Spector – demonproducenten och demonerna
Skribent: Erik. May 22, 2011. Kategori: Artiklar, Featured, Film, Musik
Associationer mellan galenskap och konstnärlig genialitet är lika gamla som den västerländska civilisationen och har under tusentals år format människors syn på kultur och konstnärsskap. Redan Sokrates beskrev i Platons Faidros det kreativa förloppet i termer av galenskap.
I dokumentären The Agony and the Ecstasy of Phil Spector kastas nytt ljus över den legendariske och numer morddömde musikproducenten Philip Spector, som flitigt kallats för både geni och galning. Genom intervjuer gjorda mellan den första, ogiltigförklarade rättegången 2007 och den andra rättegången 2009 försöker regissören Vikram Jayanti att förstå demonproducenten och hans demoner.
I grunden bygger tanken om det galna geniet på en föreställning om att nyckeln till stor konst ligger i vissa individers förmåga att vara irrationella på ett kreativt sätt. På ett liknande vis som teorin om att politisk extremism på en höger- och vänsterskala inte är konträr utan tvärtom möts på en cirkulär karta, menar många att oerhörd talang och oerhört vanvett är nära besläktade. Den irrationelles beteende anses ha såväl konstruktiva som destruktiva effekter. Därför har psykisk sjukdom i kulturens värld ofta romantiserats och setts som ett tecken på konstnärens särskilda lidelse; det gäller målare (Edvard Munch, Vincent Van Gogh), filosofer (Friedrich Nietzsche), författare (Sylvia Plath, Virginia Woolf, Ernest Hemingway) och även rockmusiker som Brian Wilson, Syd Barrett, Nick Drake, Ian Curtis och Daniel Johnston.
The Agony and Ecstasy of Phil Spector, som ursprungligen producerades för BBC och som regisserats av den flerfaldigt prisvinnande filmaren Vikram Jayanti, ger med hjälp av historiska återblickar och färska intervjuer en unik inblick i Spectors liv och leverne. I filmen både stärks och nyanseras bilden av det galna geniet. Å ena sidan är Spector ett typexempel på en klassisk bild av den kreativa begåvningen, excentrikern som går sin egen väg och individen som trotsar kollektivet – å andra sidan framträder en annan, mänskligare bild av personen Spector och hans livsöde.
Philip Spector föddes 1939 i en judisk familj i Bronx, New York. När Spector var 13 år flyttade familjen till Los Angeles, där Spector lärde sig att spela gitarr och började skriva låtar. Som 18-åring fick Spector och hans grupp The Teddy Bears ett stort genombrott när singeln To Know Him Is To Love Him intog Billboardlistans förstaplats. På ytan var låten en tonårsnaiv ballad om en flickas olyckliga kärlek – sjöng gjorde gruppens frontfigur Anette Kleinbard – men den bakomliggande historien var mörkare än så. Sången hade Spector skrivit om sin döde far och titeln var densamma som inskriptionen på faderns gravsten. Benjamin Spector hade tagit livet av sig nio år tidigare. Phil Spector bara var nio år gammal och traumat skulle i hög grad forma hans liv och fortsatta konstnärliga produktion.
To Know Him Is To Love Him är av stor symbolisk betydelse av två skäl: för det första för att krocken mellan låtens ytligt sett naivistiska stil och dess underliggande svarta allvar skulle bli ett återkommande tema i Spectors låtproduktion, för det andra för att Spectors medvetna val att inte själv framträda som The Teddy Bears ledsångare markerade Spectors förhållningssätt till musiken: han var visionären och regissören – inte stjärnan i scenens strålkastarljus.
Under sextiotalet, efter att Teddy Bears splittrats, etablerade sig Spector som världens första riktiga stjärnproducent. Han uppfann sin egen teknik, ”The Wall of Sound”, genom att närma sig musiken med ett enda mål: låtarna skulle bli så bombastiska som möjligt. Genom att tjugotalet musiker trängdes in i Los Angeles lilla Gold Star-studio skapades storslagna tonårssymfonier. Spector såg sig själv som en konstnär och krävde full kontroll över inspelningarna. Ibland kunde han tvinga musikerna att spela samma ton om och om igen i flera timmar. ”Jag visste att det var mitt kall att skriva de bästa låtarna i världen”, sa han senare.
Spectors produktion var musikaliskt banbrytande men låtarnas textmässiga teman var djupt rotade i den ännu unga ungdomskulturen. He’s A Rebel och Da Doo Ron Ron framstod som soniska motsvarigheter till femtiotalets filmsuccéer med James Dean och Marlon Brando. Sångerna behandlade tonårslivets goda och onda sidor och de slog an en sträng hos både ungdomar och musiker. Beach Boys Brian Wilson har kallat Be My Baby för den bästa poplåten i världshistorien, vilket kan ses i ljuset av att Paul McCartney refererat till Wilsons egna God Only Knows på samma sätt. Ändå är The Agony and the Ecstasy i mångt och mycket en film om en missförstådd person och en konstnär vars verk trivialiserats. Mindervärdeskomplexet tycks ha motiverat Spector att ständigt vara bäst. I ett särskilt egendomligt ögonblick jämför Spector sitt liv med svartas situation: ”I think people of color do better because they’re constantly pissed on.”
Dualismen i Jayantis filmtitel går igen i Phil Spectors liv på flera plan. Spector var självsäker på sina yrkesmässiga förmågor, men osäker i sitt privatliv. Som pojke hade Spector varit en tanig astmatiker utan vänner och utanför studion var han fortfarande socialt tafatt. För att inte verka så kort bar han platåskor och för att dölja sin tunnhårighet köpte han en tupé. Producenten hade också en paranoid personlighet. Runt palatset i Beverly Hills där han bodde lät han bygga murar och elstängsel och för säkerhets skull hyrdes vakter och hundar. Spector lämnade aldrig huset utan att ha sina livvakter med sig och gjorde överhuvudtaget ingenting utan att vara beväpnad. Hans kärleksförhållanden var rena berg-och-dal-banor. Spector var extremt svartsjuk. Hans andra hustru, Ronnie, ledsångerskan i The Ronettes, var en stjärna på egen hand och av rädsla för att hon skulle umgås med andra än maken tvingade Spector henne att tillbringa dagarna i hemmet även när han själv var i studion. Senare skulle hon anklaga honom för att ha varit våldsam och hotat henne till livet.
I början av åttiotalet hade Spectors karriär närmat sig vägs ände. Han hade uppnått det mesta, bland annat haft mer än tjugo singlar på Billboardlistans fyrtio översta platser, producerat John Lennons första två soloalbum och arbetat med The Beatles, Leonard Cohen och The Ramones. Innan han hunnit fylla fyrtio gick Spector i pension. Strålkastarna släcktes. I början av 2003 gjorde Phil Spector sin första intervju på tjugo år. ”Jag har inte mått så bra”, sa han till brittiska The Telegraph. ”Jag var handikappad på insidan, känslomässigt. Galen är ett svårt ord. Jag var inte galen, men jag mådde inte så bra att jag kunde vara en del av samhället, så därför avstod jag. Jag har demoner inuti som motarbetar mig.” Spector talade frispråkigt om att han försökt ordna upp sitt liv men erkände att det var svårt. ”Jag tar medicin mot schizofreni, men jag skulle inte säga att jag är schizofren. Men jag har en bipolär personlighet. Jag är min egen värsta fiende.” När skådespelerskan Lana Clarkson två dagar senare, den tidiga morgonen den 3 februari 2003, sköts ihjäl i Spectors hem var producenten tillbaka i rampljuset med buller och bång.
Trots Spectors mörka sidor och kolossala ego – i The Agony and the Ecstasy jämför han sig själv med Michelangelo, da Vinci, Bach och Galileo – fylls man med sympati inför honom så till den grad att man frågar sig om dokumentären varit för okritisk. Spector är faktiskt dömd till mord på Lana Clarkson och andra vittnesmål beskriver honom som en egoistisk, elak diva. Mordrättegången skildras som ett mediejippo där vidden av den personliga katastrofen både för Clarkson och för Spector inte förstås av omvärlden. Dokumentären ger inget entydigt svar på frågan om huruvida Spector verkligen mördade Clarkson. Men hållningen är tydlig: bevisen mot producenten var inte tillräckligt starka för att han bortom allt rimligt tvivel kan ses som skyldig. Att Phil Spector själv är den enda personen som intervjuas i The Agony and the Ecstasy ger en intim känsla som skiljer ut filmen från otaliga andra rockdokumentärer. Samtidigt ger greppet upphov till tvivel. Skönmålas Spector och hans liv? Regissören Jayanti försvarar sin film med att den varken vill döma eller försvara Spector utan bara försöker förstå hur hans liv och musik hänger samman.
Dessa resonemang frammanar ett antal frågor: Är Phil Spector ett geni eller en galning? Är han både och – eller varken eller? Bär geniepitetet på någon substans? Är det befogat att kalla människor för ”galningar” utan att ta hänsyn till de faktorer som omgärdar deras beteende? Är det någonsin fruktsamt att placera människor i fack?
I sin bok Creativity: Beyond the Myth of Genius avfärdar den amerikanske psykologiprofessorn Robert W. Weisberg genikonceptet och menar att det bygger på två felaktiga premisser: att geniet har en exceptionell tankeprocess och att geniet besitter extraordinära psykologiska egenskaper. Weisberg menar istället att vissa individers briljans förklaras med fyra enkla faktorer: medfödd talang, tillförskaffad färdighet, motivation och produktivitet. För att förklara faktisk framgång måste man addera ytterligare punkter såsom samarbete (alltså vilka andra personer individen interagerar med), marknadsföring (hur individen framställs och framställer sig själv) och en affärsmodell (individen måste ha en entreprenörsanda för att nå kommersiell framgång). Phil Spectors karriär kan med lätthet infogas i ovanstående modell. Spector kunde lägga ner hundratals timmar av arbete på en enda inspelning, letade upp de mest talangfulla artisterna, anlitade bara de allra bästa studiomusikerna och arrangörerna, visste hur han skulle paketera musiken för att den skulle sälja och var högst medveten om hur han framställde sig själv. Allt skedde via det egna skivbolaget Philles Records.
Samtidigt har forskare under hela nittonhundratalet utkommit med rapporter som påvisat samband mellan kreativitet och psykisk ohälsa. Förra året framkom forskare på Karolinska Institutet med studien Thinking outside a less intact box. Genom att studera receptorer i hjärnan hade man funnit att dopaminsystemet hos friska högkreativa människor liknar det hos schizofrena. Docent Fredrik Ullén kommenterade rönen med att ”man har större möjligheter att tänka annorlunda om ramarna inte är så strikta”. Man kan alltså inte säga att psykiskt instabila personer oftast är kreativa eller att kreativa personer oftast är psykiskt instabila. Däremot pekar det mesta mot att det faktiskt finns en korrelation.
Trots den vetenskapliga debatten är det är motiverat att kritiskt reflektera över genimytens tidvis unkna motiv och negativa bieffekter. Genikulten kan medföra att man romantiserar mänskligt lidande eftersom det antas leda till stor konst eller att man ursäktar destruktiva beteenden hos personer med sällsynt begåvning. Exotiserandet kan dölja människor och känslor. Det vi inte förstår måste vi förenkla och schematisera. Därför är det nära till hands att antingen idolisera eller fördöma personer som avviker från normen. Genom att förklara konstnärlig talang endast genom att referera till personer som genier glömmer man de historiska, sociala och ekonomiska villkor som varit förutsättningar för deras liv och konst.
Det är dock svårt att hitta en mer rimlig förklaring till genikultens existens än att den drivs av mänskliga instinkter som finns hos oss de flesta av oss. Som alla andra kulturella fenomen är genikulten i grunden en mänsklig konstruktion. Även om genimytologin förefaller falsk och förljugen kanske den fyller en funktion. Det anekdotiska värdet i en artists personlighet och liv tycks förhöja upplevelsen av konsten.
Väljer man att betrakta Spector utifrån de vittnesmål som berättar om hans förkärlek till vapen, hur illa han behandlat sina kvinnor och barn, hur han stängt in sig i sitt lyxhus och klätt sig i bisarra kläder, hur han varit alkoholiserad, asocial och våldsam så är det lätt att döma honom. Han reduceras till geni och galning, eftersom hans musik är exceptionell popmusik och hans person verkar exceptionellt obehaglig. Om man istället försöker begripa honom och hans handlingar når man en mer brokig bild. Har mordet och skuldfrågan någon relevans? Den spelar naturligtvis roll för hur vi uppfattar personen Spector, men frågan är om den tvingar oss att omvärdera hans musikaliska gärning. Svaret borde vara nej. Även om det inte är alldeles enkelt bör man skilja på verk och person.
Phil Spectors och hans liv omgärdas av en mytbildning utan motstycke. Samhället kräver att kändisar ska vara glamorösa och ikoniska men också tillgängliga i medierna. Spector har större delen av sitt liv valt åt att avstå intervjuer och ett offentligt liv och har därmed inte kunnat påverka allmänhetens bild av honom. Eftersom inga riktigt tillförlitliga källor funnits har synen på honom till stor del formats av fantasier, gissningar och överdrifter. Skivproducenter är inte på samma sätt som artister kommersiella produkter, men eftersom Spector på grund av sin konstnärliga gärning blivit större än de artister han producerade uppstod diskrepans mellan Spectors tillbakadragna livsstil och hans producentkarriär, vilket gjorde att han började betraktas som en excentrisk enstöring. Till sist hade han kort och gott reducerats till en galning.
The Agony and the Ecstasy of Phil Spector lämnar inte tittaren inte med klarhet. Snarare ger den upphov till fler frågor och funderingar. Kanske är det, utöver dess rent estetiska värde, filmens stora styrka. Där många artiklar och biografier verkat onyanserade i sin skildring av Spector ställer BBC-filmen ingen diagnos. Den fäller ingen dom. Istället är Jayanti ödmjuk inför Spectors komplexa personlighet och framhåller hans musik som det centrala. Oavsett om Spector är ett geni eller en galning framstår hans liv som en tragedi. Som musikproducent har Phil Spector möjligen jämlikar men inga övermän och sina dagar slutar han i en fängelsecell.
Text: Erik Lövmo Jonsson
