Essä: Hur mår svensk dokumentärfilm?

När helgerna har passerat är det många som rotar i skafferiet efter gammal skåpmat. Vi på Benshi krafsade i skrivbordslådan och hittade en essä om tillståndet för svensk dokumentärfilm. Essän skrevs under våren 2009 och innehåller intervjuer med några av svensk dokumentärfilms främsta. Eftersom en av de medverkande är Tom Alandh som i kväll (söndag 9 januari) visar en av sina sista filmer för SVT – Leva livet – fann vi det synnerligen lämpligt att idag leverera denna söndagsläsning.

- Du kan låna mitt Prio-kort, så får du kaffet gratis, säger Katarina och räcker över ett litet plastkort där vi står framför en skranglig cafévagn på tåget mellan Växjö och Malmö. Vi är båda vana vid att vända på slantarna. Katarina heter Johansson i efternamn och är dokumentärfilmare, själv försöker jag hanka mig fram som filmskribent. Det är en grå decemberdag 2008.

Vi balanserar med de varma kopparna tillbaka till våra platser. Det var något år sedan vi sågs sist och vi har mycket att prata om. Katarina berättar om sitt senaste filmprojekt. Hon har under tre år följt Michel som genomgår ett könsbyte. Filmen är huvudsakligen färdig men redigeringen drar ut på tiden. En närstående till Michel är tveksam till omfattningen av sin medverkan i filmen. Materialet är filmat och klart men mycket av berättelsen hänger på det slutliga godkännandet från de medverkande. Jag anar stressen bakom hennes i vanliga fall trygga utstrålning. Förhoppningen är att filmen ska ha premiär i februari 2009 på Sveriges största dokumentärfilmsfestival Tempo, och därefter ska den visas av Sveriges Television. Hennes maratonlopp tycks snart vara slut, men det är ännu osäkert om det blir någon målgång. Kanske blir det som för somliga av deltagarna i Vasaloppet. Efter år av förberedelser och ihärdiga ansträngningar, så dras repet i Risberg. Det är bara att kliva av och kvar finns inget. Jag hoppas innerligt att så inte ska ske med Katarinas film. Hennes tidigare filmer har givit en röst åt människor som har något viktigt att berätta. Hon använder inte speakerröst utan låter de medverkande själva beskriva sin situation och sina upplevelser. På detta sätt har hon berättat om flyktingbarn i Sverige som lever gömda på grund av utvisningshot, småländska bönder som har fått sina livsverk förstörda av stormen Gudrun och dokumenterat den älskvärda gamla damen Ilona som i sin barndom överlevde nazismens förintelseläger. Katarina verkar läsa av mina tankar.
– Jag börjar tycka det är jobbigt med filmandet. Det är långa och enormt stora projekt att ro iland. Mycket av tiden går åt till att hitta finansiärer och varje film är ett ekonomiskt risktagande. Sedan en tid tillbaka pluggar jag ekologi på Stockholms universitet och har börjat intressera mig för att skriva artiklar. Bland annat har jag gjort några jobb åt Naturskyddsföreningen. Vi får se vad som händer framöver, säger Katarina innan våra vägar skiljs åt i Lund.

Jag fortsätter hem till Malmö och mitt liv rullar på i vanliga hjulspår. Jag jobbar vidare som redaktör för en studenttidning och frilansskriver om film där det ges möjlighet. Sverige är ett litet filmland och intresset för filmer utöver vad som produceras i Hollywood är begränsat. Om man vill läsa om film brukar texterna företrädelsevis gå att härröra till två kategorier. Den ena kategorin riktar in sig på senaste hollywoodrullen och innehåller vanligen i marknadsföringssyfte poänglöst skvaller om filmens snygga skådis. Den andra kategorin filmartiklar har oftast ett något mer pretentiöst anslag och hyllar filmer och regissörer som få har hört talas om och som allt för sällan visas på biografer utanför storstadsregionerna. I sämsta fall brukar dessa texters akademiska karaktär i kombination med ett lätt von oben-perspektiv snarare skrämma än locka en potentiell biopublik. Min önskan är att skapa ett utrymme mellan dessa kategorier. Under 1950-talet var hollywoodregissören Douglas Sirk ett hett namn. Han gjorde stor succé med filmer vars manus närmast går att jämföra med en Harlequin-bok. Långt senare upptäckte filmkritiker att budskapet var betydligt mer djuplodande än så. Sirk visste att filmskapandet är en kompromiss mellan regissörens konstnärliga vision och de kommersiella krafternas realitet. Douglas Sirk är min hjälte.

Det är mars månad och Agneta Mogren medverkar i teves morgonsoffa. Mogren är festivalchef på Tempo. Hon säger att tillståndet för svensk dokumentärfilm är mycket bra och att det finns ett sug hos publiken. Jag rycker till när jag hör hennes beskrivning och tänker tillbaka på mitt samtal med Katarina. Mogrens bild av svensk dokumentärfilm står i bjärt kontrast till min väns beskrivning av situationen. Min nyfikenhet väcks på att undersöka villkoren och temperaturen på svensk dokumentärfilm.

Det börjar bli vår och dags att åka på utflykt. Resan går till Falsterbo och som så många gånger förr sker resan i filmiska fotspår. Framme i ett vackert vårskrudat Falsterbo går promenaden genom ett skogsparti med ljusgröna björkar och hav av vitsippor. Jag passerar Mikael Kristerssons hus och trädgården där han har spelat in filmen Ljusår, som utan tvekan var 2008 års vackraste film. Naturens skönhet och mirakel framställs i filmen mycket enkelt men ändå konkret. Ljusår är en naturfilm som skildrar ett år hemma i Kristerssons trädgård. Jag blir nu stående utanför trädgården och observera den trivsamma idyllen och lyssnar till sången från fåglarna i träden. Minnet går tillbaka till tidigare i vinter när jag såg och hörde samma scenario som nu fast från bioduken. Salongen på biograf Spegeln i Malmö var utsåld fastän Ljusår redan hade visats i flera veckor. Är Mikael Kristerssons film ett undantag som bekräftar regeln beträffande dokumentärfilmens dragningskraft? Väl hemkommen läser jag en artikel om Kristersson i Sydsvenska Dagbladet. Han berättar att det har kommit förfrågningar om att arrangera guidade visningar i trädgården. Tydligen har lo-fi berättandet i Ljusår gjort starkt intryck på biopubliken och fått fler än frilansande filmskribenter att vallfärda till Falsterbo.

1987 bildades det en dokumentärfilmsredaktion på SVT. Där anställdes 14 stycken medarbetare. Idag är antalet fyra och med aviserade neddragningar inom SVT tyder det mesta på att public service-företaget snart står helt utan egenproducerat dokumentärfilmsmaterial. Tom Alandh är i grunden journalist men har varit anställd på dokumentärredaktionen sedan starten. Han gör ungefär tre filmer per år som visas på SVT och de lockar mellan några hundra tusen till kring en miljon tittare, beroende på filmens ämne och när de sänds. Närmast utan undantag får filmerna god kritik från ledande tevekrönikörer och filmskribenter.
– Jag är mycket privilegierad i min yrkesutövning Petter, säger Alandh med sin trygga röst och med karaktäristiska stockholmska som jag så väl känner igen från filmerna om fotbollslegenden Nacka Skoglund, funktionshindrade Martina i Göteborg och de hemlösa uteliggarna från samhällets skuggsida. Jag har aldrig behövt pitcha en idé, utan jag gör dom filmerna jag vill. Självklart diskuterar jag med min chef Ingemar Persson, men i princip har jag fria händer. Det har ju också med att göra med att jag under årens lopp har byggt upp ett förtroendekapital. Samtliga inblandade i mina filmer vet ungefär vilket resultat de kan vänta sig.

Alandh har flera projekt i gång samtidigt. I slutet av sommaren 2009 ska Scener ur ett vardagsliv som handlar om Ingmar Bergmans hushållerska visas på SVT. Filmen är färdig och klar och just nu jobbar han med en avslutande film om Pia som han tidigare skildrat i Det svåra livet från 2001. Pia är en kvinna som trots en trygg uppväxt hamnade i missbruksproblematik med alkohol och droger. Under flera år har hon levt som hemlös och försöker försörja sig genom att sälja Situation Stockholm. Bergmans hushållerska har efter regissörens bortgång börjat jobba hos Erland Josephsson, vilket har medfört att Alandh nu även jobbar med en film om den välkände skådespelaren. Dessutom följer Alandh och hans team en kvinnlig präst i Småland. Alandh börjar närma sig pensioneringen och några projekt till hinner han med att kröna karriären med innan det är dags att lägga av. Men Alandh är oroad över utvecklingen på SVT.
– Ett public service-företag bör ha en egen produktion av dokumentärfilm. Det handlar om kvalitet och oberoende, säger han med eftertryck.
Jag frågar Alandh om vad han anser om tillståndet för svensk dokumentärfilm?
– Dokumentären lever väldigt väl, säger Alandh. Mycket bättre än svensk spelfilm i vart fall. Det bevisas inte minst av olika utmärkelser som svenska filmer får. Vi har en rad bra filmare, Stefan Jarl och Erik Gandini, bara för att nämna några. Nu senast såg jag två svenska filmer. Den ena tyckte jag inte om, så den vill jag inte nämna, men den andra, Drottningen och jag av Nahid Persson, var utomordentligt bra.

Tom Alandh återgår till klippbordet och jag funderar vidare. Kanske har han rätt. Många av de dokumentärer som jag har sett under de senare åren är riktigt bra. Svensk dokumentärfilm kännetecknas av en mångfald i berättandet och med omväxlande tematik. Någon enhetlig filmvåg med gemensam värdegrund går inte att avläsa. Genren producerar samhällskommenterande dokumentärer, naturskildrande filmer och filmer som beskriver skeenden och processer i Sverige, medan svensk spelfilm i första hand gör kriminaldramer med förutsägbar utgång. Internationellt har svensk dokumentärfilm fått uppmärksamhet. Måns Månssons Hr Landshövdingen visades på Berlin Filmfestival och kortfilmen Slavar av David Aronowitsch och Hanna Heilborn fick hedersomnämnande på samma festival. Det är meriterande. Samtidigt sa ju Alandh att han var privilegierad.

– Tom Alandh är inte privilegierad, hans arbetssituation är unik, utbrister Mikel Cee Karlsson när vi pratas vid en onsdag i maj. Hans uttalande är inte missunnsamt utan ett kallt konstaterande. Mikel är aktuell med Hälsningar från skogen som har visats på festivaler under vintern och på Folkets Bio under våren. I sommar visar SVT hans film. I Hälsningar från skogen följer Karlsson några människor på en liten ort i västra Sverige. Bland radhus och villaträdgårdar visar han upp en del av Sverige som ges marginellt med utrymme i det vanliga mediebruset. Ett gift par brottas med vardagsbekymmer, frågor kring arbete kontra hälsa, och vikten av goda familjerelationer. Vi får också följa en man i övre medelåldern vars främsta hobby är fotografering, samt Guldkungen som är en udda figur som lever sitt liv som han vill och klär sig som en blandning mellan kung och viking.
– Just nu lutar det åt att SVT visar min film i originalversion, men helst vill dom klippa ned dokumentärfilmer till 58 minuter för att det ska passa in i tevetablån. Det är en smula absurt. För mig som filmare är det som om ett galleri, eller ett museum, skulle säga till en konstnär att ”vi kapar din tavla med 30 procent för annars passar den inte på vår vägg”, säger Karlsson väl medveten om att SVT ändå är en viktig finansiär till såväl hans som kollegornas filmprojekt. Dessutom försöker SVT anpassa sig till de kommersiella kanalerna vilket de inte borde behöva göra. Liknande problematik tycker jag man finner hos Filminstitutet som inte verkar veta vilken typ av film man vill stödja och vad man vill få ut för resultat, fortsätter Mikel Cee Karlsson kritiskt.

Jag frågar om under vilka villkor han jobbar och Karlsson berättar om Plattform, produktionsbolaget i Göteborg, där även Erik Hemmendorff och Ruben Östlund är verksamma. Det ger honom möjlighet att filma de projekt han intresserar sig för med betonar att de ekonomiska ramarna är begränsade. Tekniken är dock relativt billig och jag gillar att jobba med ett litet team, förklarar han.
– Jag gör inte film för att tjäna pengar. Tvärt om. Det är berättandet som är drivkraften. När jag gjorde Hälsningar från skogen så fick jag under lång period arbeta utan ekonomisk ersättning och från ax till limpa så har filmen tagit närmare fyra år att göra. När man ansöker om pengar från Filminstitutet eller hos SVT så vill de helst se färdiga klipp från filmen och en tydlig redogörelse för filmens handling. Min film har inte den typen av berättelse som går att sammanfatta på några korta minuter. Jag filmade förutsättningslöst människor under flera år för att därefter skapa min historia om livet i ett vanligt svenskt litet samhälle. När jag startade arbetet visste jag inte vad som skulle hända och därför fick jag vänta tills projektet nästa var färdigt innan jag kunde söka finansiärer.

Just nu jobbar Mikel Cee Karlsson med en dokumentär om musikern José Gonzáles. Filmen befinner sig på klippbordet och målet är att den skall visas på SVT senare i höst eller vinter. Plattform har också testat nya kanaler för att hitta sin publik. Hälsningar från skogen går för 19 kronor att streama ned från nätet via bolaget Headweb. Karlssons film var först i världen med att premiärvisas på detta sätt. Produktionsbolaget Plattforms verksamhet har även tidigare kännetecknats av att man prövar den nya teknikens möjligheter. Mikel Cee Karlsson berättar inte för mig hur försöket har fallit ut, men han är övertygad om att liknande distributionsformer kommer att få ökad betydelse framöver. Att se dokumentärfilm på en biograf är i första hand en förmån för dem som bor i en storstad eller på orter där Folkets Bio är verksamt.

Efter mitt samtal med Mikel Cee Karlsson bestämmer jag mig för att ringa Katarina för en ny pratstund. Det har nästan gått ett halvår sedan vi sågs på tåget och jag är nyfiken på att få veta hur det har gått med hennes film om Michel och vad som har hänt sedan sist.
– Filmen är färdig den kommer att heta Född i fel kropp och den handlar om att äntligen få en kropp som stämmer med själen, berättar Katarina. Jag sitter och väntar på de slutliga dvd-skivorna som ska komma vilken dag som helst. Premiär blir det på Pridefestivalen till sommaren. Det ska bli kul! Det blev mycket redigeringsarbete under vintern för att få berättelsen att gå ihop. Men jag är nöjd med slutresultatet, säger Katarina och tycks pusta ut.

Katarinas röst låter glad, men jag anar en viss trötthet. Eftermiddagen ska hon ägna åt att skriva på en uppsats. Hon har under året fortsatt att studera vid sidan av filmandet.
– Det har varit en tung vår, säger hon. Jag är i valet och kvalet huruvida jag ska fortsätta. Jag har skickat in en himla massa programförslag men hittills inget napp. Trettio stycken nej har jag fått bara i år. Tidigare har jag undervisat på en folkhögskola vilket har varit en förutsättning för att ekonomiskt klara av att filma. Men sedan ett år tillbaka har jag inget fast arbete vid sidan av filmandet. Men och andra sidan har det varit så här enda sedan jag startade produktionsbolaget för drygt åtta år sedan. Man har hela tiden tänkt att ett halvår till nog ska gå, sedan har halvår lagts till halvår. När det ser som mörkast ut brukar det dyka upp något. Men i vår är läget kärvare än någonsin. Jag har till och med börjat kolla efter helt andra typer av jobb, berättar Katarina.

Jag frågar om hur mycket tid hon lägger ned på att söka finansiärer?
– Det väldigt få dagar per år som man verkligen är ute och filmar, säger Katarina. Tiden att söka finansiärer konkurrerar hela tiden med tiden för det kreativa arbetet. Det finns säkert många alternativa sätt att hitta finansiärer och nya vägar att få distribution för det man gör. Men det är svårt att hinna med att utveckla dom möjligheterna som ensam filmare. Det blir lätt att man hellre ägnar extra tid i redigeringsrummet istället för att ringa runt till olika landsting och ragga uppdrag.

Har produktionsklimatet förändrats under de år som du har varit verksam?
– Nu tar det mycket längre tid att sälja in sin idé. Det räcker inte att bara skriva ned sina tankar på ett papper och skicka iväg. Man behöver istället visa upp provfilmningar och helst ha klippt ihop en pilot. Det krävs att man lägger ned mycket jobb i ett projekt innan man ens har möjlighet att söka finansiering.

Vårt samtal stannar av en stund och jag famlar efter ord som kan gjuta mod.
– Det är ingen lukrativ bransch. Man valde ju inte det här för att bli rik precis, säger Katarina ovetande om att jag två dagar tidigare i princip hört samma fras från Mikel Cee Karlsson. Man kanske skulle blivit ingenjör i alla fall, när jag höll på och plugga första gången. Då hade man gått klart på LTH och varit brandingenjör nu. Men hur glad hade man varit då?

Katarina skrattar och säger att hon inte vill beklaga sig för mycket. Det har bara varit lågkonjunktur här sista tiden, konstaterar hon krasst. Vi rundar av och jag finner att det börjar bli dags att ringa Agneta Mogren på filmfestivalen Tempo för försöka ta reda på vad det var hon menade med att tillståndet för svenskdokumentärfilm var gott?
– Jo, vi på Tempo märker att det finns ett otroligt stort intresse för dokumentärfilmen och dokumentärt berättande. Det märks på den ökade publiktillströmningen på festivalen samt på den uppmärksamhet vi får i media. Likaså har antalet bransch- och pressackrediteringar ökat under de senaste åren. Jag upplever det också som att dokumentären får större utrymme i det offentliga rummet. Det ordnas exempelvis debatter utifrån dokumentärfilmer och ämnen som har skildrats. Det har så klart förekommit även tidigare, men jag tycker mig se en ökning av den typen av arrangemang. Ett annan positivt trend är att landets två största filmfestivaler, Göteborg och Stockholm, båda har utökat sina sektioner som visar dokumentärfilm. Utöver det växande intresset från publiken, så tycker jag också att genren är otroligt vital. Det produceras mycket spännande dokumentärfilm.
Tempo startade 1998 som ett led i kulturhuvudstadsåret. Ursprungligen ägde festivalen rum under elva dagar men sedan 2001 är Tempo en fyradagars festival. Festivalen finansieras med hjälp av Svenska Filminstitutet, Stockholm stad och Stockholms landsting, därutöver är biljettintäkter och sponsorer viktiga. Mogren berättar att festivalen känner av den rådande konjunkturen och att det har blivit svårare att få loss reda pengar från sponsorerna. I stället blir det i huvudsak utbyte av tjänster och möjligheten att få ökade anslag från offentliga institutioner är i dagsläget inte rimligt. Utifrån intresset för dokumentärfilm är hennes bedömning ändå att det finns potential för festivalen att växa.

Finns det inga mörka moln på himlen?
–Visst finns de det. Knapp ekonomi är ett problem som vi delar med filmarna. Tittar man på budgeten för Filminstitutets dokumentärfilmskonsulent, så är den avsevärt lägre än för den som finns för spelfilm. Generellt är det knepigare att få stora budgetar för dokumentärfilm. Det är också idag svårare att få full finansiering från en intressent, än vad det var för några år sedan. Då kunde SVT eller Filminstitutet gå in och finansiera en hel produktion. Så är det inte längre utan det krävs att flera intressenter går in och finansierar delar av projektet. Det blir tyvärr många kompromisser när flera aktörer är inblandade och produktionerna riskerar att urvattnas om de måste uppfyllda flertalet kriterier och krav som kommer utifrån.

Agneta Mogren talar snabbt och orden strömmar ur hennes mun. Hennes engagemang är tydligt.
–Filminstitutet håller på att ändra strategi och vill ge mer pengar till färre produktioner, men det medför i sin tur att mellanskiktet kommer i kläm. De som nyligen är klara med sin filmutbildning men ännu inte är etablerade. Gräsrotsnivån är välmående med gymnasier och folkhögskolor som erbjuder goda möjligheter att utbilda sig och samtidigt pröva på att göra film. Men som nyutbildad är steget långt till att man hamnar på Filminstitutet och får finansiering för sina produktioner. Tempo delar ut en rad stipendier och priser till dokumentärfilmare, men det är i huvudsak goda och etablerade filmare som söker och tilldelas dessa. Det var inte vår ursprungliga tanke, så vi hoppas inför framtiden att kunna dela ut ett mer rookiebetonat pris.

Återigen har frågan om finansiering återkommit. Inte bara om hur finansieringen ska gå till och vad som är rimliga nivåer, utan lika mycket handlar det om vad man vill få ut av det satsade kapitalet. Vad är målet man vill uppnå och var i ligger värdet i att ha vital och mångfasetterad dokumentärfilmsgenre? Som vanligt är det svårt att sätta en prislapp på kultur. Filmskribenten Leif Furhammar avslutar sitt standardverk Filmen i Sverige med att summera 100-års filmpolitik och debatten där i kring. Furhammar konstaterar att tre faktorer är nödvändiga för ett i längden välmående filmklimat. Det är en grundläggande ekonomisk struktur som är bestående över tid, möjligheten för filmare att utöva sitt yrke kontinuerligt, samt att det finns producenter som inte bara är ekonomer utan även är moraliska och kreativa stöd till regissörerna. Till sist sammanfattar Furhammar de gångna åren och blickar in i framtiden med följande rader – kris kommer man fortsätta att tala om i alla fall, det hör till. Det har man alltid gjort, i både onda och goda tider.

Under slutskedet av mina efterforskningar om tillståndet för svensk dokumentärfilm får jag ett telefonsamtal. Jag blir erbjuden en intervju med skådespelaren Tuva Novotny, som är aktuell med filmen Original. Deadline hos tidningarna som jag skriver för har passerat med bara någon timmes marginal. Jag tackar nej till vad som troligtvis hade blivit min mest kommersiellt gångbara text på mycket länge. Små marginaler och tillfälligheter som direkt avspeglas i månadens budget. Dock har jag redan sett Original under Köpenhamns filmfestival och den var tämligen lättviktig. Jag tänker på att Katarina Johansson med lika delar skämt och allvar konstaterade att man inte valde det här för att bli rik och Tom Alandhs ord om att svensk dokumentärfilm i vart fall mår bättre än svensk spelfilm.

Text: Petter Ericsson