Drabbande ambivalens

Då och då kommer man över läsningar som underbygger känslan av att man knappast har något skydd mot plötsliga emotionella stormar. Inte hade jag någon aning om att jag skulle bli så känslomässigt berörd och intellektuellt konfunderad av Olof Lagercrantz bok Ett år på sextiotalet, som handlar om författarens många år på Dagens Nyheter. Torr och sakligt deskriptiv, tänkte jag när jag såg den på en second-handhylla. Men min fördom förberedde mig illa på vad som komma skulle.

Lagercrantz förmedlar en tid av stark politisk ambivalens. Å ena sidan står den svenska regeringen och näringslivets reaktionära ovillighet för större jämlikhetsförändringar. Å andra sidan en aldrig så stark vänster som verkligen tycktes utmana gammelmodiga hållningar såväl inrikes som utrikes. I bakgrunden som en alltäckande, besmittad slöja över hela samhällsklimatet – det kalla kriget. Och så Lagercrantz i stormens öga.

Dagens Nyheter, en allt växande tidning, går i stor utsträckning Bonnier-familjen och de borgerliga partiernas ärenden samtidigt som man äger ett skränigt anspråk på yttrandefrihet och oberoende. Också någonstans mellan dessa poler ser sig Lagercrantz verka. Han protesterar alltmer regelbundet mot etablissemanget genom att till exempel skriva för afrikan-amerikanernas sak och mot USA:s närvaro i Vietnam. Internt möter han hårdast motstånd när det gäller vilka röster som ska få verka i tidningen. Dyker en vänsteråsikt upp på kultursidorna manas Lagercrantz att ta tydligt avstånd ifrån den i en ledare.

Trots alla intriger, frekvent name-dropping (Lagercrantz rör sig obehindrat i såväl den svenska som europeiska intelligentian) och en stundvis pretentiös självcentrering är boken en genuint personlig återberättelse av en tid svår att helt få grepp om. Politisk oro, hög arbetspress och tuffa privata händelser samsas i den ångest som hela boken andas oavsett om saken gäller stort eller smått.

Människoporträtten som med lätthet tycks utföras av Lagercrantz hand är för mig som läser prov på det febrigaste svårmod. Ingen av personligheterna som förekommer i boken skonas från författarens melankoliskt cyniska blick. Vare sig Vilhelm Moberg, Gunnar Ekelöf eller Erik Lindegren. Eller för den delen tidens pressmän, politiker och näringslivsmän.

Det är någonstans i skärningspunkten mellan dessa två synvinklar som jag träffas så av boken. Å ena sidan samhällets toppmän med avgörande funktioner i demokratin. Å andra sidan samma personers låghet i form av nycker och tjurighet, barnsliga drivkrafter och vendettor. Kanske finns det inget sådant som ett moget barn. Dessutom är dessa två oförenliga bilder förenade av en man lika mycket del av problemet som alla dem han skildrar. Men knappast kan man beskylla honom för hans ambivalens, även om jag instinktivt och hycklande skulle vilja ta ifrån honom argumenten för den. Vi har alla del i denna, även om det blir mest tydligt hos våra politiker.

Denna vår moderna demokrati som i vissa avseenden redan börjar kännas uråldrig urholkar varje gemensamt försök att göra samhället bättre genom att hysa rum för dubbla lojaliteter där det bara borde finnas plats för en. I ena hörnet står opinionen, i andra etablissemanget.

Det är en beskrivning av 60-talet, men den fungerar lika bra idag. Birgitta Ohlsson, folkpartistisk politiker, sitter i morgonsoffan och vill – det ser man på henne – fördöma Frankrikes massutvisning av romer, men kan inte. Hon kan inte ens uttrycka en önskan om att romernas situation i Europa ska förbättras. Det skulle, tänker jag, bryta mot en av två lojaliteter. Hon kan bara sträcka sig till att man behöver ”uppmärksamma” problemet. Jag vet inte längre vad det innebär. Men det blir klart att lojaliteten till regering, EU och Frankrike är starkare än till det kollektiv hon sägs representera.

Kanske är det här den ömma punkt Olof Lagercrantz träffar när han inger mig en sorg som han förmodligen aldrig avsåg: den av att så lite förändrats efter så lång tid. Inte blir det bättre av att jag inte förmår klandra honom utan att klandra mig själv. Också jag slits mellan den konvention som säger sig vara livsnödvändig och den förändring som ter sig livsavgörande.

Jag läser Ett år på sextiotalet som en anklagelse – mot Lagercrantz själv, hans samtid och mot kommande generationer, mot mig.

Fedja Borčak
Illustration: Stig Claesson