Det svenska musikundret 2.0

Efter år av tystnad pratar folk återigen om det så kallade svenska musikundret. Det är egentligen ett så uttjatat uttryck att jag ryser och vill gå i exil varje gång jag hör det, men på sistone har det gått upp för mig hur poänglöst det är att förneka dess existens.

Musikundret är nämligen inte bara en klyscha i politikernas och företagarnas vokabulär, utan en realitet. År 2010 är svensk musik lika levande som någonsin tidigare.

Förra veckan var fyra av de tio översta låtarna på Billboardlistan i USA skrivna av en och samma låtskrivare, svenske Max Martin. Det är en historisk händelse av sensationella mått som fram till förra veckan inte upprepats på 46 (!) år. Då var det en viss poporkester bestående av fyra långhåriga unga män från Liverpool, England som rönte framgångar. I svensk musikhistoria är det en unik bedrift.

Max Martin är den 39-årige stockholmaren Martin Sandberg, som skolades av den smått ikoniske hitmakaren Denniz Pop i början av nittiotalet och blev en av världens mest framgångsrika musikproducenter. Hans cv innehåller låtar som Britney Spears klassiker Baby One More Time, Pinks So What och sommarens klubbhit California Gurls med Katy Perry. Han har utsetts till Songwriter of the Year tre gånger av branschorganisationen ASCAP och har sålt miljontals album. Inte ens den mest hårdföra indiefascisten kan förneka Sandbergs känsla för slagkraftig popmusik.

Däremot råder det delade meningar om hur allvarligt man bör ta honom. En del ser Max Martin som ett geni, andra fnyser föraktfullt åt honom. Synen på den nordiske demonproducenten är logisk med tanke på den debatt som utspelat sig inom musikkritiken de senaste årtiondena.

I ena ringhörnan ser vi puritanerna och rockgubbarna – eller ”the rockists” som de halvironiskt kallas i de engelskspråkiga länderna – som värdesätter ideal som autenticitet och intellektualism, och därmed kategoriskt avfärdar topplistmusik som billig och korkad smörja.

På andra sidan står relativisterna – ”the popists” eller ”the poptimists” – som manar till förståelse och inte sällan ägnar sig åt djupgående analyser och försvar av det som traditionellt betraktats som dålig kultur. De vill ta Beyoncé på samma allvar som Bruce Springsteen och håller R. Kelly lika högt som Marvin Gaye. Till relativisternas taktik hör också att aktivt förkasta det som upplevs som normativt. Dylan, Rolling Stones och den där poporkestern från Liverpool går alltså inte säkra.

En tydlig vattendelare var och är den ofta bespottade discokulturen under sjuttiotalet. Puritanerna ogillade den, relativisterna gillade den (eller avvisade i alla fall discodissarna som ett uttryck för rockisternas oförmåga att ta sig till en musikstil med tydlig koppling till både afrikansk-amerikansk och homosexuell kultur).

Relativisterna anklagar ofta puritanerna för elitism och snobbighet, medan puritanerna å sin sida ofta ser de intellektuella relativisterna som förljugna eftersom intellektualiseringen av det ickeintellektuella upplevs som motsägelsefull och kokett.

Tendensen under tjugohundratalet är att relativisterna gjort en promenadseger. Rockisten är en utdöende kulturkonsument, en dinousarieliknande kvarleva från stenåldern, eller i alla fall från stenkakornas tid. Hans vurm för skäggiga, vita män med akustiska gitarrer och totala oförståelse inför Lil’ Wayne gör honom – för det är alltid en han – i bästa fall charmigt gammalmodig och i värsta fall till ett patriarkalt svin.

Popisten har vunnit och är här för att stanna (notera till exempel ämnesval och tonfall hos ledande kulturskribenter som Jan Gradvall och Fredrik Strage, även om ingen av dem förstås skulle kalla sig något så fånigt som ”poptimist”).

I ljuset av detta blir det svenska musikundret extra intressant. Frågan är hur vi skall se på det. Är det viktigare att obskyra svenska independentartister hyllas på creddiga musikbloggar än att våra mainstreamartister säljer mängder av plattor? Måste man föredra hyllade duon JJ framför Agnes? Och varför är svensk musik så framgångsrik utomlands över huvud taget?

Amerikanska Pitchfork, en av världens största musiksajter, skriver i artikeln What’s The Matter With Sweden? (2009-03-23) att svensk musiks framgångar kan sättas i samband med vår långa historia av socialdemokratiskt styre med tillhörande generös kulturpolitik. Exportrådets relation till musikbranschen och Kulturrådets ekonomiska tillskott till artister har spelat en betydande roll. Till exempel har den ansedda electroduon The Knife fått statliga bidrag som möjliggjort eller i varje fall förenklat deras karriär.

Däremot får den kommunala musikskolan ofta alldeles för stor uppmärksamhet i analyser av modernt svenskt musikliv. För de popstjärnor som har blockflöjtslektionerna i tredje klass att tacka för sin karriär är i ärlighetens namn mycket lätträknade. Ungar som förgäves tragglade med Lilla snigel på lunchrasterna är snarare den typ av personer som idag skriver den här typen av artiklar.

Men om Kulturskolan inte är svaret, återstår fortfarande förklaringen till svensk musiks framgångar. En del nämner en inhemsk tradition av kreativitet och teknisk innovation, andra menar att förklaringar går att hitta i vistraditionen och den melodiska folkmusiken. En tredje grupp pekar på vår iver att anamma all anglosaxisk kultur. Svaret du får beror på vem du frågar. Antagligen måste man ta med flera variabler för förstå hur ett litet land i en avkrok av världen kan vara så tongivande.

De tio senaste åren har en förändring skett i sammansättningen av den svenska musik som är internationellt uppskattad. Fram till och med nittiotalet bestod svensk musikexport i mångt och mycket av konventionella popgrupper som Roxette, Ace of Base och The Cardigans.

Den nya eran är ytterlighetens epok. Artisterna är mindre traditionella och mer särpräglade. De stora framgångarna nås numer av renodlade genreakter som exempelvis spelar metal eller house. Smala artister som CEO och The Radio Dept. har bidragit till att ge svensk musik en nyvunnen respekt. Samtidigt nås de största ekonomiska framgångarna nu av professionella låtskrivare som Max Martin och RedOne. Björn och Bennys låtskrivaranda har gått i arv, men i en ny och coolare kostym.

Svensk musik har alltså blivit både bredare och smalare. Denna scenförändring understryker det banala i kampen mellan rockismen och popismen. Där rockismen är felaktig eftersom den bygger på lösryckta fördomar om vad som är kvalitet, är faran med popismen att den baseras på ett puerilt föräldrauppror och inte på verklig tolerans inför musikalisk mångfald.

Intressant nog har rockhistorien en envis tendens att omvärdera vad som är fint och fult. Mycket av den musik som förr betraktades som kommersiellt skräp ses idag som stor popmusik. Chansen finns alltså att Max Martin om 50 år är för oss vad Phil Spector idag är för nostalgiska musikälskare.

Vi bör varken ta parti för det smala eller det breda, överskatta det intellektuella eller undervärdera det enkla. Istället bör vi se dem som två sidor av samma mynt. Utan Marvin Gaye, ingen R. Kelly. Lika lite som Kells kan frikopplas från tidigare artister och musikaliska traditioner kan Marvin ses som en helt originell föregångare.

All konst förändras genom stilintegration och uppdaterade uttryck – och därför är det en återvändsgränd att försöka bestämma en artists autenticitet utifrån dess tidsmässiga placering. Först är inte alltid bäst. När man säger att det var bättre förr är man inte bara bakåtsträvande utan också irrationell. Det nya, moderna och unga har genom historien ständigt varit föremål för attacker från äldre purister, kallats ytligt och kommersiellt.

Det är därför en artist som George Jones idag utgör sinnebilden för en “äkta” countryartist – trots att han avfärdades som urvattnad av många av dåtidens tyckare.

Kanske får vi i framtiden se en ny generation kulturkonservativa rockister. Genom relativismens och popismens framgångar har det radikala nu blivit det reaktionära och tvärtom. Om tjugo år kommer det riktigt omvälvande vara råkonservativt och supersnobbigt.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Foto: maratone.se