Det är nog med fredagsoptimism

Det går att ställa sig frågan varför amerikanerna röstade fram Barack Obama som president för två år sedan. Det uppenbara svaret är att han då personifierade förändring på ett sätt som många politiker bara kan drömma om. Han var till och med annorlunda in på skinnet, bokstavligen. Folket var krigstrött och led av den dåliga ekonomi som krävde konstgjord andning om och om igen. Framtidstron föll sönder, man hade plötsligt inget att se fram emot. Med G.W. Bush föddes och dog drömmen om en oberoende supermakt vars söner inte påverkades i långa krig utomlands. Folket sa ja till Obama. Europa sa ja. Norge gav honom Nobelpriset. Vi skulle få uppleva ett nytt USA.

Lagom till det amerikanska kongressvalet är det dags att ställa sig frågan varför det inte blivit så. Jag skulle vilja hävda att presidenten inte skall lastas för detta. Han har verkligen försökt förändra och han har presenterat en del överraskande idéer. Han har till exempel med stor möda faktiskt genomfört en omfattande sjukvårdsreform. Han har velat ge illegala flyktingar amnesti och föreslagit realistiska (om än blygsamma) steg framåt i klimatpolitiken. Ändå är han så impopulär i USA. Och luften har gått ur den europeiska optimism som gnistrade till när Obama valdes. Ingen tror längre på “yes, we can”.

All förändring i det konservativa USA går långsamt, det är ingen nyhet. En bred opinion vill ha det så. Trots detta valdes Obama på grund av sin radikalitet i inrikesfrågor och sin ödmjukhet utrikes. När han väl sitter som president och försöker genomföra det han lovat möts han av en förargad opinion och ett obsolet demokratiskt maskineri. Samma sak hände en gång Jimmy Carter, som tydligen ville alltför många väl. Han ses idag som en förlorare – han som ville införa sjukvård åt alla men som stoppades av partikamraten Ted Kennedy som riskerade att bli av med pinnar på den egna karriärstegen.

Jag ansåg redan då Obama tillträdde att världen borde se över sin tillit till landet USA och vad gott det egentligen kan åstadkomma. I fallet Obama har världen ryckts med i ett naivt framtidshopp. Vi fungerar nog så. Alla är vi synnerligen avslappnade, lättade och optimistiska när vi avslutat arbetsveckan och inser att det är fredag. Vi har till och med klistrat ihop ordet “fredagsmys” för att försöka uttrycka det lättare delirium vi upplever. Känslan sprids i det kollektiva, det råder allmän fredagsoptimism i stan. När då söndagen inträffar är vi åter tillbaka i besvikelsen och den muttrande rutinen. Vi märker att mycket lite har förändrats i det stora hela trots att vi för en kort stund trott oss uppleva ett annat slags värld. Fredagsoptimismen saktar ned förändringsfarten när den förekommer i den globala politiken. Den är ett otyg. Världen höll andan i väntan på Obamas trolleri. När vi långsamt vaknar upp inser vi att vi förlorat tid och att allt är som det alltid har varit.

Fedja Borčak