Lapp för ögat skymmer den ryska modernisten

“Frågan är då varför vi varken översätter, ger ut eller anammar den ryska modernismen i den mån den förtjänar.”

Förra veckan skrev Dan Silfwerin (Sätt Majakovskij i knäet på Dostojevskij) om den märkliga avsaknaden av rysk modernism i svensk kanon. Endast ett par ryska namn nämns och då med ”en ideologisk hostning”, som Silfwerin skriver. En klok observation i ett svenskt intellektuellt klimat som klibbar av förnöjd lyhördhet.

Vidare iakttar han två möjliga orsaker till bristen på ryssar i kanon: språkförbistring och ett kulturellt mentalitetsavstånd. Jag ska här kort titta på dessa och ange en tredje, mer undflyende, orsak.

Jag skulle vilja ta som exempel Sergej Jesenin (1895-1925), som litteraturhistoriskt hör till de ryska imaginisterna som 1918 genom ett manifest förkunnade en modernistisk poesi ”baserad på direkta bilder, som skulle åskådliggöra verkligheten utan förmedling av abstraktioner”. Jesenin torde inte vara särskilt känd för svensk publik, eftersom bara enstaka dikter finns att hitta i ett fåtal antologier.

Geoffrey Thurley, som tolkat Jesenins dikter till engelska, förklarar hur svårt det är att översätta stämning och ton i Jesenins lyrik: “With Esenin, much has to be written off: the wry affectionate tone of voice, the subtly judged slanginess – these qualities cannot even be striven after.” Det går att se att den svenska Hans Björkegrens tolkning av dikten ”Письмо матери” (”Brev till mor”) har ett likartat problem. I korthet handlar dikten om en sons brev hem till sin mor och den sorg som de delar på helt skilda sätt. Den första strofen i dikten fungerar som ett slags välsignelse och hälsningen ”Привет тебе, привет!”  är en naturlig del i denna, ett sätt att vörda brevets mottagare. Däremot lyder hälsningen i Hans Björkegrens tolkning ”Hej från mej!”, vilken kan uppfattas som gladkäck, i dysharmoni med följande två rader: ”Må ett outsägligt kvällsljus strömma / över stugan din och över dej”.

Det finns grovt två sätt att närma sig en dikt i tolkning: antingen fokuserar man på att följa varje enstaka enhets semantiska och grammatiska form – eller så tar man sig an att transformera diktens “helhetsintryck”, vilket kan innebära att man ändrar formuleringar radikalt. I fallet ovan, och i många andra svenska tolkningar, finns en tendens att så mycket som möjligt efterlikna originaldikten språkligt, vilket innebär att den förlorar viss gnista. Stämningen, som i det här fallet är vital för att helheten ska framgå, förloras.  Det finns precis som Silfwerin föreslagit ett slags oöversättbarhet om man bara håller sig till det språkliga.

Den ordagranna enligheten som eftersträvas är nog en följd av att det är mycket svårare att pricka in rätt kontextuella och stilistiska aspekter genom att modigt omforma form och innehåll, än att översätta diktens uppenbara språkliga innehåll i så hög grad som möjligt. I “Brev till mor” är det tolkningsmässigt mest utmanande att på ett mot originalet rättfärdigt sätt gestalta jagets och moderns starka oro och längtan för varandra, vilket innebär att infånga två helt olika slag av ängslan: moderns för sonen och sonens för moderns, båda särskilda i sin art. Sonens förvirring och ängslan uttrycks i oförmågan att bryta med sitt tärande liv och ta ansvar för moderns välbefinnande. Han är fast i ett dilemma mellan stad och landsbygd, mellan det framåtskridande samhället och den stilla idyllen. Moderns emotionella situation gestaltas starkast genom bilden av henne vandrandes på vägen i en gammal, sliten jacka, en symbol både för sonens och moderns tillstånd.

För att transformera stämningen krävs både en språklig virtuositet och närhet kulturellt. Det här är två otäcka hinder, men de är inte oöverstigliga. Inte heller Silfwerin tar dessa problem som skäl till uppgivenhet. Precis som vi översätter litteratur från andra kulturellt skilda regioner, kan vi göra det med den ryska.

Frågan är då varför vi varken översätter, ger ut eller anammar den ryska modernismen i den mån den förtjänar. Jag skulle vilja säga att den verkliga orsaken är en rest av den sedan länge nedrivna järnridån. Orsaken är en ingrodd politisk lapp över det ena ögat. De 1900-talsryssar som fått erkännande är de som motsatt sig den sovjetiska/ryska regimen. Man belönar den litteratur som tyr sig till det egna sättet. Inte minst följer Nobelpriset i litteratur det här mönstret. Vi kan ta Brodsky, Solsjenitsyn eller Pasternak som exempel. Andra ryska författare nämns som sagt med en ideologisk hostning, vilket sällan görs med exempelvis fascisten Ezra Pound. Västerländska författare bedöms utifrån estetiska premisser, alla andra efter hur västerländska de kan göra sig själva.

Till att börja med behöver vi inse att kanon är en mentalitetsfråga som trots sin godtycklighet formar förutsättningarna för framtida generationers förståelse för kulturella nyanser. För det krävs att man bejakar det som skiljer sig från den anglosachsiska-romanska traditionen även om detta till en början verkar mycket ängsligt att göra.

Fedja Borčak