Almedalen 2.0? En efterhandsreflektion kring samtalet

Det är varm och kvav juli i Visby. Jag ska möta upp Rasmus Fleischer, (samtids)historiker och debattör, som lovat att prata en stund med mig innan han skyndar vidare till nästa seminarium. Intervjun med Fleischer, som ska inkluderas i framtida storslagna Benshiprojekt, är planerad att handla om förytligandet; av kulturen, vetenskapen, politiken och allt däremellan. När jag säger hej till Fleischer, yngre akademiker i rutig skjorta och i mycket en manlig spegling av mig själv, slår det mig att förytligandet, paradoxalt nog både ogenomträngbart och bottenlöst, inte någon annanstans i Sverige blir så tydligt som under Almedalsveckan på Gotland.

Almedalsveckan är ett tillfälle för ”vanligt folk” att möta politiker, företag, forskare, kulturmänniskor, kändisar och andra. Men mötet är villkorat och i stora drag handlar det om lobbyism i alla tillgängliga riktningar, inte så mycket från politikernas håll kanske men i övrigt. Kanske kan vi säga att begreppet tillgänglighet är relativt i Almedalen. För vem är det egentligen som trängs i Visbys ruiner? I mycket speglas samma ordning som överallt annars i samhället. Medelålders män i vita skjortor. Lite yngre kvinnor i något mer färgglada blusar. Media- och kulturfolk i spräckliga glasögonbågar. Och så vi yngre då, från studentorganisationer och ungdomsförbund, liksom en mindre handfull blandade föreningar och intresseorganisationer.

De viktiga erfarenheter och kunskaper som faktiskt skulle kunna komma till nytta här gör det aldrig: män och kvinnor lyssnar på det de vill höra, när det kommer ur de munnar som de nänns lyssna på. Var finns det gränsöverskridande mötet? Organisationen Kvinnolobbyn har mingel under onsdagen och förmedlar sitt budskap till en stor skara bestående av i största huvudsak kvinnor. Gröna Studenter anordnar ett seminarium om hållbara studenter, dit framförallt studenter och studentorgan kommer. Inga rektorer, inga makthavare, inga andra intressenter. En kvinna inser plötsligt, när panelen samtalar, att hon inte kommer att kunna få någon a-kassa över sommaren som student. Men vad ska hon då leva av? Det finns ingen där som kan ge ett bra svar.

Det är tidig fredag morgon. Jag befinner mig i Öresundshuset, en lokal som enligt Sydsvenskan kostar skånska skattebetalare 1,8 miljoner kronor. Eftersom jag själv för tillfället faktiskt betalar skatt i Skåne tar jag med gott samvete två mackor, ett glas juice och en kopp kaffe. Peter Honeth, mannen med den orubbliga pondusen och höknäsan som dessutom är statssekreterare på Utbildningsdepartementet, säger i mycket emot sig själv med håller ändå ställningarna gentemot Anette Granéli, vältalig representant från Sveriges unga akademi. Tillsammans med tre andra panelister diskuterar de hur väl satsningar på särskilda excellenta miljöer vid Sveriges lärosäten faller ut. Tyvärr känns det inte riktigt som de lyssnar på varandra eller är särskilt lösningsfokuserade. Det stora problemet är att de inte ska lyssna på varandra, de ska inte kompromissa – då blir det ju en ”tråkig debatt”. De är där i egenskap av motpoler. Men frågan, tänker jag, måste väl ligga på en högre nivå än roligt eller tråkigt? Frågan, poängen, måste väl ändå vara om debatten är fruktsam, om den leder någon vart?

Ombord på M/S Sigyn, SKB:s fraktfartyg, får vi en guidad rundtur genom en föredömligt pedagogisk utställning. Mitt sällskap säger frankt att kontrasten gentemot resten av Almedalen här blir så otroligt tydlig. Uppdraget: att förvara 12 000 ton kärnbränsleavfall i miljontals år, tills det inte längre avger någon strålning, känns minst sagt långsiktigt och meningsfullt. Jag vet inte hur många män i vita skjortor, lite yngre något färggladare kvinnor och långbenta mediamänniskor i glasögon som går den här rundturen, men jag hoppas att det i alla fall är några stycken. De skulle i alla fall lära sig något om djup och långsiktighet.

Visst finns det potential. Överallt där människor möts och har roligt – eller för all del, är ensamma och har tråkigt – finns det potential. Men i Almedalen gör ytligheten och skrikigheten, där det handlar om att skrika högst bredvid varandra istället för att tala i normal samtalston till varandra, att jag blir alldeles matt. Om vi inte längre talar med varandra, finns det då något hopp? I bussen på vägen hem pratar jag politik med busschauffören och jag inser att det bara går att föra ett samtal när andra är beredda att lyssna – något som är omöjligt när precis alla står i var sin kullerstensbelagda gränd och skriker.

Text: Malene Jensen