Thailand blöder – varför och för vem?

Jag vågar nog påstå att jag tyvärr var den enda svenska journalist (om epitetet tillåts mig) som intervjuade den thailändska textilarbetaren Wanphen Wongsombat på bokmässan 2008.  När jag sedan skrev min artikel gjorde jag en koppling till de svenska dödsskjutningarna av demonstrerande arbetare i Ådalen 1931. Det var en blodig konnotation som nu nästa två år senare tragiskt nog var rimlig.

Oroligheterna i Bankok har pågått under en längre period nu. Och trots att Thailand årligen besöks av många svenskar är medias rapportering tämligen enahanda. Få försök har gjorts på nyhets- och kultursidor att ge en bakgrund. Situation i Thailand är komplex och låter sig självklart inte beskrivas i en artikel i ett nyhetsinslag. Sålunda gör min artikel – som publicerades i Sista Brefvet hösten 2008 under med rubriken Vem tillverkar våra kläder – inget anspråk på att innehålla en fullgod förklaring på det som nu sker. Det är ett ringa försök att beskriva rådande klasskillnader i landet och ett enskilt vittnesmål om arbetsvillkor som är frustrerande undermåliga. Någon liten justering har gjorts i texten för ökad läsbarhet, i övrigt publiceras artikeln så som den skrevs 2008.

Vem tillverkar våra kläder?

Affärer och varuhus är fyllda av produkter som har tillverkats långt borta. På förpackningarna framkommer litet om miljöpåverkan och arbetsvillkor.

Under Bokmässan tidigare i höst kände jag plötsligt igen en darrande stämma och den tår av ilska som diskret trängde sig fram i en ögonvrå. Nej, jag hade aldrig träffat den kvinnliga textilarbetare som satt mitt emot mig, men hon fick mig att minnas Erik.I min tidiga tonår mötte jag Erik, som hade varit med vid Ådalen 1931. Mer än femtio år senare berättade han om den där blodbestänkta dagen för och mig och några kamrater. Trots att det sägs att tiden läker alla sår, så skymtade en tår i Eriks ögon när hans berättelse nådde fram till skotten som avlossades mot hans demonstrerande kamrater och ett darrande tonläge infann sig med en önskan om att vi skulle vårda hans berättelse.

Allt det där dyker upp som en klar blixt när jag lyssnar, via tolk, på den thailändska textilarbetaren. Jag noterar hennes kroppspråk som utsöndrar oro och vädjan om att bli trodd och förstådd. Hon bär på en inre vrede som drabbar dem som har blivit berövad sitt sista vapen. Ordet och rätten att tycka, tänka och uttrycka sig fritt. Dock innehåller inte hennes historia de makabra inslag som i berättelsen om Ådalen. Hon har rest över halva jordklotet för att berätta sin historia. Allt för få verkar vilja lyssna på henne. Bokmässan kryllar av kändisar som gärna frotterar sig med mediamänniskorna. En berättelse, en artikel och möjligen ett scoop tycks lura bakom varje monter. Wanphen Wongsombat är ingen kändis och trots att jag är utsänd av en studenttidning med en inte allt för uppseendeväckande upplaga, så ber hon om att bli fotad tillsammans med mig efter intervjun. Hon vill såklart visa för sina bröder och systrar att resan inte har varit förgäves. Hennes önskan är att jag skall berätta hennes historia. Det här är hennes historia om yttrandefrihet, en sparkad fackföreningsordförande och underklädestillverkaren Triumph International.

Det var den 30 juli i år (2008) som flera tusen arbetare vid Triumph Internationals fabrik i Thailand gick ut i strejk. Någon månad tidigare hade deras fackordförande medverkat i ett teveprogram. I programmet tog den kvinnliga fackordföranden ställning för fri abort. Hon hade även på sig en t-shirt med ett budskap som kunde uppfattas som antimonarkistiskt. Hennes arbetsgivare Triumph menade att hon hade vanärat företaget och gav henne sparken, med stöd av en lokal ordningsföreskrift. Mot denna uppsägning gick textilarbetarna vid fabriken ut i strejk. De menade att; om man inte får uttrycka sin åsikt i politiska eller sociala frågor, utan att riskera att få lämna sitt jobb, då är man företagets fånge och slav 24 timmar om dygnet. De menade också att Triumph utnyttjade den politiska oron i Thailand och använder uppsägningen av fackordföranden som ett hotfullt meddelande till landets textilarbetare att inte vara obekväma. Arbetarna har nu återgått till arbetet och ett avtal har ingåtts med företaget, men situationen på arbetsplatsen är fortfarande problematisk, enligt Wanphen Wongsombat. Hon har rest till Europa för att berätta sin version om arbetsvillkoren för de thailändska textilarbetarna. Hennes mål är att få till stånd ett möte med ledningen för Triumph International. Hennes krav är att tämligen modesta, att företaget skall efterleva sin egen uppförande kod som är i linje med FN:s deklaration om yttrandefrihet som en mänsklig rättighet, så väl som i OECD:s riktlinjer för multinationella företag.

När jag kommer tillbaka till redaktionen har jag fått ett mejl från en svensk PR-byrå. De hävdar att enighet råder på fabriken och att deras agerande inte handlar om yttrandefrihet utan om att följa kulturella värderingar i Thailand. Den ensamma kvinnan i ett hörn på bokmässan har tagit upp en strid mot den multinationella industrin. Oddsen är ojämna.
(Sista Brefvet november 2008)

Text: Petter Ericsson ©
Bild: Kajsa Nilsson ©

För mer information om just det här fallet

Wolfgang Hansson (Aftonbladet) gör en historisk tillbakablick