2011 års bästa filmer

Petter Ericsson, filmredaktör på Benshi, listar och kommenterar 2011 års bästa filmer.

Play

När svenska filmkritiker röstade fram det förra decenniets bästa svenska film föll valet på Ruben Östlunds De ofrivilliga från 2008. Det var ett tveksamt val och utnämningen skulle givits till Roy Andersson. Helt klart var dock att Östlund genom debuten Gitarrmongot och De ofrivilliga hade visat att han bar på angelägna berättelser som förmedlades med ett stilsäkert filmspråk. Med filmen Play flyttar Östlund fram positionerna mot ett stort konstnärskap. Den tidigare helt stillastående kameran får i Play en försiktig rörelse som skapar liv utan att inkräkta på den dokumentära känslan. Manuset är inte längre episodiskt utan sammanhållet och berättelsen är trogen sin egen logik. Men framför allt är Play en film som får biobesökaren att konfronteras med sina egna föreställningar om fördomar, samhällsbygget och generationsklyftorna. Att Play under hösten har visats för ungdomar och på skolor – samtidigt som debatten har pågått på kultursidor och inte minst fått biopubliken runt om i landet att med en klump i magen lämna salongerna för att samtala om sådant som berör – skänker hopp till alla oss som vill tro att filmmediet och filmkulturen är alldeles för viktig för att slarva bort på enbart popcorn- och läskeblasksfilm.

 

Winter´s Bone

Debra Garniks berättelse visar upp en marginaliserad amerikansk landsbygd i fritt (för)fall. De hårda livsvillkoren har för länge sedan suddat ut begrepp som moral och medmänsklighet och ersatts med drogmissbruk och själslig isolering. Ett felsteg – i det i juridisk mening laglösa landet men där informella lagar har tagit vid – bestraffas grymt och brutalt. Familjebanden och släktrelationerna är hårda och betydelsefulla. Winter´s Bone är en spännande berättelse; att den sedan lika gärna kunde utspela sig i småländska Åseda som i Ozark Mountain visar på dess angelägenhet.

 

 

 

Apflickorna

Lisa Aschan och Josefine Adolfsson skapade den bästa svenska ungdomsskildringen sedan Lukas Moodyssons Fucking Åmål. Filmen är fylld av klockrena iakttagelser om ungdomsårens identitetskapande. De två tonårstjejerna Emma och Cassandra testar varandras styrkor och svagheter samtidigt som det tillsammans bygger en fasad mot pojk- och vuxenvärlden. Genom lillasystern Sara fångas utseendeidealens oförnuft i en skarp men älskvärd gestalt. Några av filmens bilder är dock för övertydliga, inte minst vad gäller konnotationerna till westerngenren.

 

 

 

Mannen från Le Havre

Årets charmigaste och snyggaste romantiska komedi är en finsk-fransk skapelse signerad Aki Kaurismäki. Om du i rask takt har betat av de ovanstående tre filmerna så kommer Mannen från Le Havre vara den varma utsträckta hand som du söker efter. I ett stadslandskap lika stilfullt som det konsekventa ljus- och färgsättningen rör sig skoputsaren Marcel. När han hjälper en illegal invandrarpojke testas vännernas lojalitet, han blir förföljd av polisen och samtidigt blir hans älskade hustru inlagd på sjukhus. Det krävs ett hjärta av sten för att inte bli förälskad i Mannen från Le Havre.

 

 

Animal Kingdom

Jo, jag vet. Filmen kom redan 2010 men fick svensk premiär först i somras. Och då direkt på dvd-marknaden. Animal Kingdom är ett konkret exempel på hur dåligt den svenska filmdistributionen fungerar på grund av biografmonopolet. Animal Kingdom är en australiensisk maffiafilm där familjen styrs av iskalla modern Janine ”Smurf” Cody (utmärkt porträtterad av Jacki Weaver som blev Oscarnominerad för sin rollprestation). ”Smurf” är beräknande och skyr inga medel för att behålla familjens maktposition i den undre världen. Både barn och släktingar görs till hennes hantlangare. I familjen hamnar den 17-årige Joshua som snart får lära sig kriminalitetens villkor. För den tystlåtne Joshua utvecklar det sig till en kamp mellan gott och ont, mellan honom och världen. Extra plus för ett starkt slut.

Nästan på topp fem:

Route Irish, The Black power Mixtape 1967- 1975 och Black Swan

Mest överskattade 1
Drive – Det snackades mycket om de snygga bilåkarscenerna, men egentligen är det bara en enda riktigt bra sådan scen och den är avklarad efter de inledande tre minuterna. Filmens karaktäristika är snarare Winding Refn sedvanliga blodsplatter som i huvudsak känns menlöst, effektsökande och geggigt.

Mest överskattade 2
127 Hours – Fick höga betyg av många. Outgrundligt varför. Filmen innehåller en (1) spännande scen.

Årets besvikelse
Till Berlin skickades merparten av Ingmar Bergmans intressantaste artefakter. Cineaster, filmvetare, regissörer och skådespelare vallfärdade sedan under våren till Filmmuseet vid Potsdamer Platz för att se och hylla utställningen. Finns det något museum i Sverige som har visat intresse för att visa samlingen? Nix!

Text: Petter Ericsson